Precis som i det förra inlägget är platsen för bilden i det här inlägget vackra Sternö strax utanför Karlshamn. Jag hintade i tidigare nämnda inlägg om att det fanns en viss chans (risk?) att ytterligare en bild eller två skulle kunna leta sig ut från minneskortet och visst blev det så. Den här bilden är tagen …
Det är snart dags för sommartid igen. Till vilken nytta finns det många som undrar och jag brukar skriva ett par rader om det här hitte-pået varje år. Nu är det dags för årets sommartidsinlägg. Lugn, du behöver absolut inte ställa om några klockor eller kaliberara dina solur idag. Det är inte förrän natten den …
Det är långt ifrån varje dag som världen visar sig från sin allra bästa sida, och tur är väl det egentligen. I det långa loppet hade landskapsfotografering varit långt mindre attraktivt om efter varje fototripp hade minneskortet fullt av 100%-iga kanonbilder.
Att ta bättre och och bättre bilder är något jag strävar efter precis som du också gör men gångerna när man kommer hem med bilder som känns lite sådär blaha återkommer ändå med jämna mellanrum.
Hur kommer man rätta till det här? Jag har en idé och den är ganska simpel.
Jag tror att det handlar om att helt enkelt fortsätta fotografera. När jag med skälvande händer plockade upp en kamera för första gången sprang jag omkring som en vettvilling utan att ägna någon vidare tanke på vilket håll jag riktade kameran.
Ibland blev det bra, för det mesta blev det sådär och några gånger då och då blev det uselt. Men jag var glad ändå.
Tar jag usla bilder idag blir jag inte särkligt glad, men jag uppskattar upplevelsen ändå för om jag tar den till mig på rätt sätt hjälper den mig att från att även nästa bild blir usel. Den kanske till och med blir riktigt bra.
Det handlar om att lära sig av både sina misstag och sina framgångar.
Elleholm känner den vane läsaren igen. Här är ytterligare ett par inlägg från den här vackra platsen alldeles utanför Mörrum.
Det här är en plats som har fastnat hos mig, och jag inser att jag återvänder hit gång på gång på gång. Jag har många sådana här platser. I nästa inlägg ska du få följa med till ytterligare en plats. Den gången lite närmare stan.
I en grannstad inte alls långt från där jag bor finns det en bro. Det finns broar i många städer men just den här bron är lite speciell. Här kör varken bilar, bussar eller motorcyklar. I Sölvesborg ligger nämligen Europas längsta gång- och cykelbro och den löper över Sölvesborgsviken där den förbinder Havsudden i Sölvesborg med stadsdelen Ljungaviken.
För ett par år sedan hade jag vägarna förbi Sölvesborgsbron och stannade till för att kika på bron. Vädret den gången lämnade en del övrigt att önska men jag kom hem med ett par bilder på kamerans minneskort ändå.
Den här gången gick det lite bättre, solen strålade varmt innan den gick ner helt och hållet bakom trädtopparna.
En och annan förbipasserande medmänniska passerade mig där jag smög omkring på bron men i det stora hela kändes det som om jag hade stora delar av bron helt för mig själv. Precis som vanligt gick jag helt in i fotograferandet och märkte knappt när solen gick ner.
Helt plötsligt började mörkret lägga sig och det var läge för mig att återvända till bilen och bege mig hem till Mörrum igen.
Jag har alltid tyckt att Väggahamnen är en vacker plats. Ända sedan den första gången jag hade nöjet att ta bilen ner förbi rökeriet, vidare upp mot Ortholmen med en avstickare till Villa Utsikten en varm sommardag för ganska många år sedan nu.
Gång på gång återvänder jag hit, jag arbetar inne i Karlshamn och på väg från, eller för den delen till, jobbet stannar jag ofta till här.
Det har även hänt att jag med fru passerat någon av stadens snabbmatsrestauranger och sedan ätit vår måltid ackompanjerade av vågornas skvalp. Under varma sommarkvällar brukar vi inte vara ensamma om att göra så.
Många vackra foton
Det kommer kanske inte därför som någon större överraskning för dig som läser den här bloggen att det gång på gång dyker upp bilder från just Vägga.
Om man gör en snabb sökning på Google efter Väggahamnen kommer, som sig bör, Karlshamns Kommuns hemsida på första plats. Lite oturligt handlar sidan man landar på om toaletter med ett gäng länkar till andra toaletter runt omkring i kommunen.
Väggahamnen i solnedgång – Ludwig Sömrlind
Väggahamnen förtjänar bättre
Då och då får vi besök av vänner och bekanta från landets alla hörn och när de vill se mer av omgivningarna i vad som ofta benämns Sveriges Trädgård tar vi dom ner till Väggahamnen.
Myskänslan brukar hamna på topp nere vid hamnområdet, särskilt sommartid.
När de sen återvänder hem, oavsett om hem är på de Norrländska kalfjället eller Stockholm innerstad och googlar på Väggahamnen känns det lite sådär att första träff är en hemsida dedikerad en toalett.
Väggahamnen – Träd med bara grenar i solnedgången – Ludwig Sörmlind
Toaletter i alla ära men det är inte för dom jag hela tiden återvänder till området. Det är först och främst närheten till havet, ljudet av vågor som sköljer in över de stora stenarna i vattenbrynet och för alla människor som är där av samma anledning som jag.
I ärlighetens namn misstänker jag att jag borde fötts till sjöman eller liknande så ofta jag finner mig stående drömmandes vid havskanten med en kamera i högsta hugg.
Hitta till Väggahamnen
Som så många gånger förr hittar ni en karta över området där bilderna i inlägget är tagna och idag är inget undantag.
Välkommen till Vägga. Ser du mig hoppandes på klipporna med kamera och stativ så säg gärna hej!
Det har blivit fredag igen och vid det här laget så vet ni vad det betyder. Det har blivit dags för PrintlerFriday!
Jag har använt mig utan Printler sedan starten. Redan första dagen tjänsten slog upp portarna registrerade jag mig och i januari fyllde Printler 1 år.
#PrintlerFriday
PrintlerFriday är en hashtagg under vilken samtliga fotografer kan samlas och nå ut lite extra. Sök gärna efter taggen på dina sociala medier och upptäck lokal fotokonst från fotografer och konstnärer som du kanske inte kände till sedan tidigare.
Vill du också registrera dig för en möjlighet att sälja din fotokonst till hugade spekulanter över hela landet kan du klicka dig vidare in till Printlers hemsida och registrera dig där. Processen är snabb och smärtfri. Printler – En marknadsplats för fotokonst
Mitt Printlergalleri
jag försöker hålla mitt Printlergalleri någorlunda uppdaterat. Jag har som mest plats för 15 bilder där vilka jag roterar och byter ut med jämna mellanrum. Kika gärna in på mitt galleri för att inte missa någon bild.
Den absolut vanligaste frågan är vad jag använder för kamera. Istället för att svara på det i mail efter mail skriver jag det här blogginlägget. Välkommen ner i min kameraväska!
Kamerahus för landskapsfoto
Canon EOS 6D
Det här var min första fullformatskamera och jag har under ett par år använt den flitigt. Tack vare Magic Lantern så lämnar den nästan inget att önska funktionsmässigt.
Hade jag fotograferat i studio mer än vad jag gör hade jag kanske velat ha ett uttag för synkkabel i kameran. Nu använder jag mig utav en trådlös sändare från Yongnuo vilket löser problemet galant ändå.
Canon EOS 700D
Tekniskt sett så brukar jag inte bära med mig den här kameran i kameraväskan samtidgt som jag har min 6D där men den får vara med på listan ändå. Den här kameran får följa med när det vankas filmande.
Den vinklingsbara LCD-skärmen underlättar det här något oerhört när man vill placera kameran på jobbiga platser och man helst av allt vill undvika att lägga sig på mage på en blöt stig eller liknande.
Objektiv för landskapsfoto
Canon EF 28 mm F/2.8
Mitt standardobjektiv som nästan alltid sitter på kameran. Jag gillar fasta linser, de liksom tvingar en att ta sig närmare eller längre bort från sitt tänkta motiv och jag tror at man i slutändan blir en lite bättre fotograf om man hela tiden tvingas att tänka.
Canon EF L 70-200 mm F/4.0
Vidvinkel i all ära men ibland behöver man koncentrera sig på detaljerna. Det här är ett otroligt skarpt objektiv som alltid får följa med i kameraväskan.
Det här är de objektiven som jag helst inte lämnar huset utan. Fasta brännvidder är ett genomgående tema, därför hittar man också objektiv med brännvidderna 35, 50 och 85 mm hemma på hyllan. Dessa får givetvis också följa med ut på äventyr med jämna mellanrum.
Filter för landskapsfoto
Mitt stora kall i livet är landskapsfotografering och därför sitter det ofta ett cirkulerande polfilter monterat på objektivet. När nöden kräver har jag också ett par ND-filter i varierande styrka i kameraväskan vilka används ganska flitigt.
Ett gråkort modell ganska lagom stort följer alltid med vilket underlätter när vitbalansen ska ställas in då mina ND-filter gärna ger ganska kraftiga färgstick åt magentahållet. Med hjälp av gråkortet ställer jag in vitbalansen med eventuella filter monterade och allt är frid och fröjd.
Rengöring
En liten blåsbälg får alltid följa med – tillsammans med ett par putsdukar klarar man det mesta.
Själva kameraväskan
Peak Design står det på etiketten och modellen jag använder är Evetyday Messenger. Den här köpte jag via Kickstarter och det är en kanonväska. Själva laptopfacket kunde gärna ha varit en aning bredare. Eller så har jag en för stor dator. Jag är ett stort fan av Peak Designs produkter. Klicka här för att komma till deras hemsida. Peak Design
Övrigt
L-bracket
Av min fru fick jag en L-bracket från 3 legged thing och den sitter alltid monterad på kameran. Att gå från landskap- till porträttläge går numera på ett litet kick. Kanonbra köp!
Stativ
Utan ett stativ kan jag knappt fotografera. Jag använder mig nästan alltid av flera exponeringar och för att detta inte ska bli en mardröm att bildbehandla när jag kommer hem igen är ett stadigt stativ ett måste.
Papper och Penna. Plötsligt kommer man på en idé som bara måste skrivas ner. Papper och penna är oumbärligt.
Batteribank till telefonen
Jag fotograferar ofta bilder med min mobiltelefon när jag är ute och fotograferar vilket gör att kamerabatteriet kan ta slut ganska så fort. Speciellt då jag också använder mig av telefonen som GPS och musikspelare. En batteribank på minst 10,000 mAh får alltid följa med i väskan.
Analog kamera av äldre modell. Denna får nästan aldrig följa med i kameraväskan.
Blixt, paraplyer och softboxar får ytterst sällan följa med ut på äventyr. Mer om dessa hittar du i ett framtida blogginlägg.
Vad bär du alltid med dig när du fotograferar? Är det något som jag har missat att ta med mig tycker du eller släpar jag omkring på onödigt mycket?
Ett säkert vårtecken är när medlemmar i landets alla fotoklubbar hänger in vinterkläderna i garderoben, dammar av kameror och objektiv samt sätter kamerabatterierna på laddning.
Foto Karlshamn stämKofsade till träff via Facebook och jag tvekade in i det sista på grund av det dåliga vädret. Regn, rusk och kyla har även det sin plats i tillvaron men just den här dagen var jag inte särskilt sugen på att smyga omkring i snålblåst på såphala klippor i mina sladdriga kängor.
Kofsa och det dåliga vädret
På förmiddagen samma dag som fototräffen skulle gå av stapeln såg det ut att vända en aning. Regnet upphörde och till slut visade väderprognosen en försiktig liten sol bakom ett litet moln och jag bestämde mig för att åka dit.
Det gjorde tyvärr bara en enda medlem till av den lösa sammanslutna gruppen människor som samlas runt gruppen på Facebook. Det visade sig gå ganska bra ändå och efter att ha pratat igenom den gångna vinterns vedermödor samt konstaterat att vi nog inte skulle bli fler, plockade vi fram vår fotoapparatur och satte igång.
En regnskur hjälpte till att färga himlen vackert orange.Ett par kanoter i solnedgången vid Kofsa.Solen kämpade sig fram genom molnen och bjöd på en vacker solnedgång.
Det ständiga blåshålet
En sak kom vi ganska snabbt överens om, det spelar ingen roll när man åker ut till Kofsa. Det blåser nästan alltid. Så även denna gången. En kik i bildarkivet låter göra gällande att jag visserligen har fångat vindstilla kvällar här men de tycks vara tämligen sällsynta.
Kofsa är nästan på hemmaplan så jag hann precis hem från jobbet innan det var dags att bege sig. Det här är ett friluftsområde som jag har skrivit om tidigare. Panorama vinterlandskap Kofsa
Letar du efter en vacker plats i omgivningarna runt Karlshamn så kan jag inte tänka mig något bättre än att bege sig ut till Kofsa, även om det kanske blåser lite ibland. Hit kan man bege sig även om just fotograferande inte står högst på agendan.
Sol, bad och grillplatser står till förfogande om inte den vackra naturen räcker för att locka ut dig hit.
Du hittar mer information om Kommunens verksamhet i friluftsområdet på någon av dessa länkar:
Jag vet att många brukar besöka den här platsen men de gånger jag har varit här har jag nästan alltid varit här alldeles ensam. Har du egna bilder från Kofsa att dela med dig av? Gör gärna det i kommentarsfältet här nedanför.
Längs väg 119 utanför Tingsryd har tiden stannat. Här ligger Kyrkö Mosse, i folkmun kallat Bilkyrkogården i Ryd, och här hittar du all information om denna spöklikt vackra plats. Det är inte helt ovanligt att hitta viloplatser för gamla bilar lite här och var i vårt vackra land men det är inte alla dessa platser som har en lika spännande och intressant historia som Kyrkö Mosse.
Det är tack vare Åke Danielsson vi idag kan vandra omkring bland de många bilvraken ute på Kyrkö Mosse. Hade det inte varit för honom hade skogen inte haft mer att erbjuda eventuella besökare än ett par enstaka blåbär och kanske någon kantarell om man har tur. Läs vidare för mer information om den här spännande platsen.
Istället för en helt vanlig sydsvensk skog har du möjlighet att vandra runt i skuggan av ett livsverk. Helt gratis och utan inträdesavgifter kan du gå runt bland de många vackra resterna av en gång blanka och nya bilar precis hur länge du vill. Ett tips från mig som frekvent besökare, glömt inte myggstiftet. Ett par ordentliga stövlar kan också vara av värde.
Historien bakom Bilkyrkogården i Ryd
Åke Danielsson, eller Åke på Myren, föddes i början på 1900-talet. När Åke kom upp i arbetsför ålder tog han anställning på en hästgård i Hässleholm. Efter att ha tillbringar ett par år på gården, boendes i stallet med hästarna började han så småningom längta tillbaka till sitt Småland igen.
Så blev det också. I början på 30-talet köpte han en bit torvmosse på platsen som vi idag känner som bilkyrkogården i Ryd. Man kan inte påstå annat än att Åke tycks ha varit en riktig entreprenör och han stannade kvar på Kyrkö Mosse i dryga 60 år.
Storleken har ingen betydelse
Ett boningshus på cirka 12 kvadratmeter byggdes och isolerades med torven han bröt i skogen. Huset står kvar än idag och du kan fortfarande kliva in i det lilla rummet som fick agera både sovrum, vardagsrum, kök och allt däremellan.
Uppfinningsrik som han var anlade han ett tågspår som tillät honom att frakta torven från mossen till den egenhändigt uppförda torvfabriken och sedermera ut till bilvägen till de väntande kunderna. Än idag kan du se torvrester inuti torvfabriken. Utanför står en traktor som hjälpte till att driva torvfabriken.
En osäker framtid till mötes
Under 40-talet tog sågverken över och bönderna började i allt större skala använda sågspån istället för torv. En del människor hade kanske haft lite svårt att förlika sig med att förutsättningarna för att leva kvar och syssla med det man själv startat upp från grunden ändrades. Men inte Åke.
Bilismen började så sakta breda ut sig och en försiktig optimism spred sig under efterkrigstiden. Tyvärr så innebar det här att mängden olyckor i trafiken ökade i takt med att fler och fler bilar skulle börja samsas på vägarna.
Det här såg Åke till att ta vara på och bilkyrkogården i Ryd var ett faktum. Idag ligger 130 bilar kvar i skogen utanför Ryd. Jag gissar att det under dess glansdagar var många fler.
Åke plockade delar, sålde dessa vidare och kunde på så sätt överleva på torvmossen som i dess ursprungliga form blivit i stort sett värdelös. Behovet av torv minskade för varje dag, medan fler och fler bilburna människor fått ett ökat behov att dels göra sig av med gamla bilar men också hitta reservdelar till bilar som kanske fått sig en törn eller två i trafiken men som fortfarande var kördugliga.
Hur länge får den vara kvar?
Tiderna förändras och det blev så småningom dags för politiker och annat folk att börja ondgöra sig över den miljöfarliga verksamheten ute på torvmossen. Under 90-talet trädde nya miljövårdslagar i kraft. Mätningar i markerna runt de gamla bilarna visade på en måttlig förorening och det ville sig inte bättre än att Åke drabbades utav ett vite på 10,000 kr och ett krav på att städa upp på sin bilkyrkogård.
Till detta fattades pengar. Åke överklagade hela vägen upp till regerinsrätten men utan lycka. Marken skulle saneras och det var Åkes sak att se till att det här skulle ordnas.
Lyckligtvis fanns det människor som hade en annan syn på saken och det är tack vare dom som både du och jag tankfullt kan vandra omkring mellan de många bilvraken. De rostande gamla bilarna för en ojämn kamp mot naturen och för var dag som går tar naturen ett steg närmare att återta vad som en gång var deras.
Träd, växter och myror har börjat leta sig in mellan bilsäten och innertak och vissa av bilarna börjar nästan likna konstinstallationer.
Blandade fotografier från bilkyrkogården i Ryd
Allting har ett slut
Åke Danielsson somnade in den 27 november 2000 men hans livsarm står kvar mellan trädstammarna ute i skogen. Vem som helst är välkommen att beska platsen och jag kan varmt rekommendera ett besök.
Platsen skyddas av ett 49 år långt bygglov som utfärdades i slutet på 90-talet. Du har därför gott om tid innan något drastiskt händer med bilkyrkogårdens alla bilar men jag skulle ändå vilja tipsa om att du åker hit förr hellre än senare.
Förstörelse och allmän vandalism hålls till ett minimun men för varje gång jag besöker platsen har någonting ändrats eller flyttats på. En bil kanske saknar en ratt, eller en kylare har monterats bort på en annan bil.
Hitta till Kyrkö Mosse
Det är ganska lätt att hitta hit och alldeles intill den smala skogsvägen som leder fram till torvfabriken och boningshuset kan du parkera på en liten parkering som rymmer ett antal bilar. Du hittar platsen på kartan här nedanför.
Vad tycker du?
Dela med dig av dina tankar och egna bilder av platsen i kommentarsfältet här nedanför! Jag är väldigt nyfiken på hur du upplevde platsen.
Instagram är ett av världens mest använda sociala nätverk. Varje månad loggar 700 miljoner användare in och postar bilder på sin vardag, gillar andras bilder och följer andra användare. Genom att ladda upp bilder på Instagram direkt från din dator kan du posta bildbehandlade bilder som verkligen hjälper dig att sticka ut från mängden.
Flertalet av dessa bilder är fotograferade direkt i appen med en mobiltelefon, men långt ifrån alla. Fler och fler användare lägger ut redigerade bilder, tagna med en kamera med prestanda som en mobiltelefon inte kommer i närheten av. Hur gör dom?
Fortsätt läsa för att lära dig hur hur du också kan lägga upp bilder tagna med din riktiga kamera istället för din mobiltelefon.
Bilder tagna med mobiltelefoner blir bättre och bättre för varje ny mobiltelfon som släpps. Men än så länge kan en jpg-bild tagen med mobilen ofta inte mäta sig med en råfil tagen med en digital systemkamera.
Ladda upp bilder på Instagram från din dator
De allra flesta bilderna på Instagram är tagen med en kameraapp installerad på en mobiltelefon eller direkt i Instagramappen.
Hur många av de månatliga 700 miljoner användarna som använder en systemkamera är det svårt att sia om. Min gissning är att de än så länge inte är särskilt många.
Varje månad använder 700 miljoner användare Instagram. Källa https://www.statista.com/statistics/253577/number-of-monthly-active-instagram-users/
Mina bilder på Instagram
Mitt Instagramkonto är inriktat mot landskapsbilder och dessa är ofta sammanslagna HDR-bilder bestående av flera olika exponeringar. Med hjälp av min digitala systemkamera och Photoshop kan jag lägga upp bilder som hade varit omöjliga att fotografera med en mobiltelefon.
Molntjänster – Det lätta sättet
Det finns flera olika program och appar som du kan använda för att ladda upp bilder från din dator till Instagram. Jag använder mig inte utav dessa av den enkla anledningen att jag vill undvika att installera program som körs lokalt på en ensam dator.
Ett lätt sätt att lägga upp bilder från din systemkamera via datorn är att använda sig av valfri molntjänst.
Flera av dessa är gratis att registrara sig på och chansen är stor att du redan idag använder dig utav någon av dessa.
Google Drive – Här får du 15GB lagringsutrymme. Har du en gmail-adress har du också tillgång till Google Drive.
Molntjänster är snabbt och smidigt för att posta bilder på Instagram som du redigerat på din dator. Du laddar bara ner motsvarande app på din mobiltelefon där du ockå har Instagramappen installerad och du kommer direkt åt dina bilder du redigerat från din dator.
Tyvärr är det också bara bilderna du kommer åt. Eventuella hashtaggar och bildtexter måste du ändå skriva in manuellt i Instagramappen.
Men det finns ännu smartare lösningar
Buffer är en smart tjänst som hjälper dig posta inlägg på sociala medier under tider då de presterar som bäst.
Jag använder Buffer för att lägga ut bilder på Instagram under tider på dygnet då mina följare är som mest aktiva.
Man kan naturligtvis också lägga ut bilderna direkt om man vill, det är inget måste att hålla sig till de förinställda tiderna.
Direkt från datorn där du har redigerat dina bilder kan du skriva in din bildtext och dina hashtaggar. När tiden för inlägget är här skickas en notifikation till din telefon som du sedan använder för att lägga upp den färdiga bilden på Instagram.
Själva Buffer-appen på din mobiltelefon används inte för att posta bilden, det sker med hjälp av den vanliga Instagramappen. Dina valda hashtaggar och din bildtext läggs i urklippshanteraren och du klistrar snabbt och smidigt in texten till din bild i Instagramappen.
Har du också provat lägga till tomrader i din bildtext när du postar på Instagram utan att lyckas? Buffer kan hjälpa dig med det.
Var inte rädd för att använda din kamerautrustning. Låt dina bilder synas.
Så länge du inte lägger till ett tomt mellanslag efter punkten som avslutar ett stycka kommer radbrytningen följa med din Instagrambild.
Du behöver alltså inte använda dig av enstaka punkter eller andra tecken för att lägga till tomma rader till dina bilder. Glöm bara inte att se till att det inte finns några mellanslag efter det sista tecknet på raden!
Fler följare på Instagram
Genom möjligheten att lägga ut redigerade bilder tagna med en systemkamera eller liknande har du en möjlighet att sticka ut bland de 700 miljoner månatliga användarna genom att lägga ut bilder som i princip är omöjliga eller mycket svåra att få till med en vanlig mobiltelefon.
Lägger du upp bilder från din dator som du redigerat i bildbehandlingsprogram? Hur gör du och vilka program använder du? Dela med dig av dina tips i kommentarerna.
Bilderna i inlägget kommer från Pixabay. Gratis bilder till din blogg eller hemsida – både för privat och kommersiellt bruk. Bild 1 och Bild 2.
Kyrkan i Bräkne-Hoby är en majestätisk byggnad där den står precis utanför samhället omgärdad av åkrar och lummiga träd. Många är bilarna som kört förbi E22:an och kastat ett öga ner mot den höga byggnaden vars guldkors pryder det höga kyrktornet.
Insidan av kyrkan är för mig ännu okänd, men tittar du in på den här länken så hittar du mer information om kyrkobyggnaden tillsammans. Där kan du även se en interiörbild av kyrkan.
Ibland känns det som att jag och min fru har tillbringat merparten av vårat äktenskap ute på vägarna. Roadtrips är vår gemensamma hobby och de kan vara allt från ett par dagar långa till bara ett varv runt kommungränsen.
Det viktiga är inte målet, jag njuter nästan mer av resan. Oftast vet vi knappt vart vi är på väg.
Kyrkan i Bräkne-Hoby – Ludwig Sörmlind
Lång dag inledde kort vecka
Efter en lång, tung arbetsdag behövde vi en kort andningspas och satte oss därför i bilen. Färden startade på Blekingesjukhusets väl tilltagna parkering och vi tog sikte mot länets östrare delar.
Plötsligt fann vi oss någonstans i periferin utanför Saxemara. Var och varannan sväng upplyste oss om att här slutar allmän väg och till slut blev vägarna så smala att man nästan hoppades på att mötande trafik skulle vara av tvåhjulig sort.
Sikta på kyrktornen
Tillsammans lyckades vi navigera oss ut på lite mer farbara vägar igen och just när solen hotade gå ner helt bakom trädtopparna passerade vi Bräkne-Hoby och kyrkan vars existens ligger bakom hela det här blogginlägget.
Min kloka fru undrade om jag möjligtvis inte skulle kunna tänka mig att ta en bild på kyrkan och det kunde jag inte säga nej till.
Kyrkan i Bräkne-Hoby – Ludwig Sörmlind
Bilderna hittar ni här i inlägget och till kyrkan hittar ni lätt via kartan längst ner.
Samtliga bilder består av två exponeringar där den ena är exponerad för himlen och den andra för kyrkan och förgrunden. Dessa är sedan sammanfogade i Photoshop. Läs mer om hur du kan använda flera exponeringar för att göra en färdig bild: HDR Guide.
Ända sedan jag flyttade ner till Blekinge har jag då och då reflekterat över att ortsnamnen här nere, jämfört med ortsnamnen jag växte upp med, kan vara ganska karismatiska. Ortsnamn som Brötagylet, Rävemåla, Gökalund och Mommelycke får mig fortfarande efter flera år att då och då behöva läsa ortsnamnen både en och två gånger när vi passerar olika vägskyltar.
När jag kör omkring utan mål och mening på de Blekingska vägarna är kameran med som en ständig följeslagare. De gånger jag kör förbi något vackert stannar jag oftast till och knäpper av ett par bilder.
Det här har jag sysselsatt mig med under lediga stunder ända sedan jag flyttade hit från Stockholm. Dessförrinnan hann jag med att spendera ett par år i både Skövde och Falköping och även där var förfarandet detsamma.
Tack vare Facebook och andra webbplatser där man delar med sig av sina bilder har jag hittat många nya platser väl värda ett besök.
Du vet väl om att jag även har en Facebook-sida där jag delar med mig av mina bilder, öden och äventyr?
Gökalv är en sådan plats som jag aldrig hade fått för mig att besöka om jag inte hade sett bilder därifrån någonstans först.
En vacker, mjuk solnedgång uppenbarade sig framför våra ögon.
Mickes Galleri var Facebooksidan där jag såg namnet på orten, eller platsen rättare sagt, och än idag är jag lite osäker på uttalet. Gö-kalv, eller kanske Gök-alv? Eller kansle till och med någon annan variant som Göckalv. Jag kör med det första alternativet till någon rättar mig.
Dåligt lokalsinne och slingrande vägar
Mitt problem är mitt dåliga lokalsinne. Efter 10 års bilkörning i Stockholm har jag lyckats lokalisera de flesta gatorna och de sitter djupt rotade i mitt minne. Här nere i Blekinge sätter jag på GPS:en så fort jag ska ta mig in till torget.
Med andra ord hade jag alltså ingen aning om vad jag skulle hitta denna mytomspunna plats. En googling tog mig till en webbplats vars huvudsyfte tycks vara att recensera badplatser. Där kunde jag läsa både Inget att ha, blev besviken och död svan blandat med underbar badplats och klippor.
Min fru inkallades som expert som vanligt när det gäller underliga resmål i Blekinge men inte heller hon hade hört talas om denna plats.
Gökalv eller Millegarne
Tack vare Google Maps hittade vi snabbt platsen och utan några vidare betänkligheter passade vi på att svänga av från korsningen förbi golfbanan, fortsätta på slingriga vägar mellan gröna blommande ekar medan vi njöt av det lummiga landskapet under den sjunkande solen.
Foton från Gökalv
Klicka gärna på bilderna för att få se en större version.
Längst ner i inlägget hittar du en karta över platsen där samtliga bilder i det här inlägget är fotograferade. Vi parkerade intill en stor krokig ek vid något som verkade fungera som en kombinerad vänd- och parkeringsplats.
Var det någon bild du tyckte extra mycket om? Berätta gärna vilken i kommentarerna här under inlägget.
Sverige är ett fantastiskt land fullt av vackra småstäder, underbara kustremsor och djupa trollska skogar. Sedan ganska många år tillbaka har jag slagit ner bopålarna i Sveriges Trädgård Blekinge. Därför blir det ganska naturligt att de allra flesta bilderna du ser här är fotograferade i Blekinge.
Men ingen regel som inte har ett undantag. Då och då lämnar jag både kommun- och länsgräns utan någon annan anledning än för att se vad som finns på andra sidan strecket på kartan.
Vi befinner oss i den första riktiga sommarmånaden juni och varje år vid den här tiden är det i det närmaste en fröjd att röra sig ute i naturen.
En sanning med modifikation
Är man en pollenallergiker är man kanske inte direkt beredd att hålla med när pollenprognoserna varnar som mest, men med hjälp av lite receptfria medikamenter kan den mest pollensnuviga medborgare njuta av hur våren så sakteliga förvandlas och går över till sommar.
Ett av många svenska slott
Under 1800-talets mitt hette en av de större byarna utanför Växjö Telestad och det är härifrån Teleborgs slott har fått sitt namn.
Teleborgs Slott utanför Växjö sett från slottsparken – Ludwig Sörmlind
Ett par kilometer söder om Växjö tornar Teleborgs slott upp sig på en klippudde vid sjön Trummen. Tillsammans med min ständiga följeslagare och fru hamnade i slottsparken av en slump.
Teleborg slott växte sig högre och högra ju närmare vi körde i de lummiga alléerna och helt plötsligt befann vi oss alldeles intill den långa trappan i sten.
Teleborgs Slott i svartvitt – Ludwig Sörmlind
Slottet är rest i tegel och klätt i granit och ger ett respektingivande intryck där man står längst ner vid det nedersta trappsteget. Som sig bör finns här även en vacker slottspark och mellan slottsparken och sjön hittar man en vacker skog.
Teleborgs Slott – Rhododendron i slottsparken – Ludwig SörmlindTeleborgs Slott – Orange blomma från slottsskogen – Ludwig Sörmlind
Nuförtiden är andelen kungar som bevistar slottet försvinnande liten om man jämför till antalet människor som åker hit för att ha konferens, sova över eller bara äta middag
Hitta till Teleborgs Slott
Det går fint att köra bil nästan hela vägen in i slottet. På kartan längst ner i inlägget ser du var slottet är beläget och hur du tar dig dit.
Mer information om Teleborg Slott kan du hitta hos bland annat Wikipedia.
Väggahamnen är ett bekant namn för återkommande läsare av den här bloggen, det har under åren blivit ett riktigt smultronställe och jag inser att jag gång på gång återvänder hit. Antingen i sällskap av min kamera men ibland åker jag hit bara för att njuta av naturen.
Under sommarmånaderna är jag i gott sällskap av både turister och Karlshamnsbor. Fiskerestaurangen i området lockar många besökare och under den korta svenska sommaren är hamnarna fulla av båtar av alla de storlekar. Läs vidare för att stiftare närmare bekanstkap med en av mina favoritbåtar.
Jag kanske borde vara en sjöman egentligen, havet lockar och precis som de flesta andra pojkar känner jag en viss fascination inför båtar.
Min favoritbåt
En av alla dessa båtar i området skiljer sig lite från de övriga. Den tycks inte ha varit i vattnet på länge utan står finurligt uppallad alldeles intill vattnet.
Träbåt i behov av kärlek – Ludwig Sörmlind
Intill bryggan på andra sidan hamnområdet förtöjer Karlshamns fiskare sina båtar, här kommer funktion före form och som den landkrabba jag är kan jag inte riktigt redogöra för alla detaljer, rep och andra doningar som pryder de olika båtarna.
Klicka gärna på bilderna för att se dom i en större version.
Om Vägga och Väggaområdet har jag skrivit om tidigare. Läs mer här:
Jag har så länge jag kan minnas alltid haft en hobby av något slag. Många av dessa hobbies har följt med mig i vuxen ålder. Vissa har till och med följt med mig in i arbetslivet medan andra har lämnats kvar och bytts ut mot andra intressen och tidsfördriv.
Bloggen och webbplatsen som du besöker just nu är ett exempel på denna. Jag tycker om att skapa, det är en stor anledning till att jag köpte mig min första kamera (på den tiden handlade det om 110-film) som så småningom blev till en digital systemkamera.
Tidskrävande aktiviteter
Jag har lagt ett stort antal timmar med ett fiskespö i hand ståendes vid någon havsvik någonstans, jag har läst fler böcker än vad jag minns och jag har ritat de ena teckningen efter den andra.
Mitt minne när det kommer till dagar, månader eller år lämnar en hel del övrigt att önska. Jag har ett hejdlöst minne för detaljer men när i tiden dessa detaljer inträffade har jag allt som oftast ingen aning om.
Jag tror att det var någon gång i 10-årsåldern då jag fick min första riktiga cykel. Det var en ljusblå herrcykel av märke Helkama med kromade stänkskärmar och ringklocka. Min cykelnyckel hade jag i ett färgat nyckelband av modell ihopsnurrad telefonsladd om ni kommer ihåg?
Nyckelring med plastspiral, mer info hittar du här.
Det där nyckelbandet fastnade åtskilliga gånger i ekrarna på cykeln och jag fick mer än en gång försöka trassla ut nyckelbandet när det hade snott in sig bland ekrar och regnbågsfärgade navborstar som lite då och då införskaffades på den lokala OK-macken.
Det här var långt innan bensinkedjan bytte namn till OKQ8 och på den tiden då man fortfarnade kunde köpa tändmoduler till brytarlösa tändsystem och inte bara ockerdyra förpackningar mjölk och doftgranar.
Cykel- och barnvagnsförrådet
Jag minns hur det luktade i cykelrummet alldeles intill porten till låghuset där vi bodde och jag minns att man efter ett tag fick märkliga stötar i munnen om man fick för sig att ha cykelnyckeln mellan tänderna medan man försiktigt ledde ut cykeln ur det torra, dammiga cykelrummet.
Jag har vid det här laget kommit närmare 40-årsstrecket än det 30-åriga ditot och veckan innan min 37:e födelsedag som infann sig för ett par veckor sedan köpte jag min andra riktiga cykel.
Denna cykel har sedan dess upptagit i princip all min lediga tid. Mil efter mil har jag trampat mig svettig runt omkring på de Blekingska cykelvägarna. Jag har ömsom susat fram (nåja) bland böljande havrefält och ömson hållt mig så långt ut till höger som jag bara vågat utan risk för att cykla ner i vägrenen på diverse landsvägar och vid skrivande stund har jag precis passerat 20-milastrecket.
Det är därför det har varit lite glest mellan inläggen här på sistone, förra gången det hände handlade det om helt andra saker.
Ingen minns en fegis
Hade jag varit en pokerspelare hade mitt smeknamn varit All In. Jag har alltså gått all in när det gäller cyklingen och därför har bloggen hamnat i skymundan. Egentligen hade jag kunnat fylla flera spaltkilometer med cykelsnack men om sådant handlar inte den här bloggen.
När jag blir lite mer stadig på sadeln och vågar mig ut lite längre bort från gårdsplanen hemmavid ska jag ta med mig kameran i axelremsväskan. Nu stundar ett par veckors semester där jag misstänker att fotograferandet kommer ta överhanden. Men cykeln ämnar jag ta med mig.
Väderleksrapporterna skvallrar om kalla vindar med både regn, blåst och en och annan åskknall. Den tryckande sommarvärmen som inbjuder till lata dagar på altanen eller badstranden har inte riktigt kommit för att stanna trots att vi börjar närma oss augusti.
Det här med semester kan vara känsligt. Tidigare kollegor och arbetskamrater som sysselsätter sig i huvudsak inom industrin får allt som oftast inte välja sin semester. De är lediga när fabriken de står på stänger för lite service och underhåll medan andra alternerar mellan tidig och sen semester.
Långtidsledigt
För egen del är det här året då jag för första gången provar på att ha fyra veckors sammanhängande semester. Annars brukar jag som mest sträcka mig till 3 veckor med resterande dagar utspridda lite här och där mellan augusti och julafton.
Småbåtshamnarna här omkring är fyllda med fritidsbåtar i alla tänkbara storlekar och modeller och skärgårdsöarna får vackert finna sig i att bli besökta av mer än en fastlandsbo under sommarmånaderna.
Säkerhet
Livboj i Matviks Hamn.
Livbojen på bilden i inlägget hittar man ute i härliga Matvik och jag hoppas att den inte kommer behöva komma till användning än på ett bra tag.
Regntunga moln hopar sig över Mörrum och jag vänder blicken norrut inom kort. Till kvällen och under morgondagen ryktas det om att vinden tilltar. Vid kusten tidvis friskt, som meterologen skulle ha utryckt sig.
Jag älskar att köra bil, jag är däremot inte riktigt lika förtjust i att åka bil som passagerare. Som tur är har min fru och ständiga följeslagare Malin inga som helst problem med det senare. Tillsammans har vi färdats åtskilliga mil på vägar både i Sverige och Norge. Inom en inte alltför avlägsen framtid ska vi försöka rulla ett par mil på det vidsträckta europeiska vägnätet också.
Då och då finner vi oss i att fara omkring på de stora motorvägarna, men om vi kan undvika det så väljer vi gärna lite mindre vägar. Ni vet, där man körde förr i tiden och vägarna gick igenom små köpingar, samhällen och småstäder.
Ut på äventyr
Vi har rullat ut för ett par veckor på vägarna och in i det längsta har vi för avsikt att undvika campingar och dylika inrättningar. När den medhavda elektroniken börjar skrika efter mer ström (den här texten skrivs inte av sig själv till exempel) får vi leta upp någon inrättning med tillgänglig elstolpe men 12 voltsutrustningen borde inte ha några problem att laddas upp under våra färder.
Blekinge utgjorde som så många gånger förr utgångsläge och under eftermiddagen rullade vi ut från vår grusplan med sikte på något obestämbart mål norrut. Jag har i hemlighet tittat ut lite olika sevärdheter och lustigheter som vi ämnar besöka längs vägen. Vart vi kommer är inte så noga och något slutmål har vi inte ännu.
Mitt kungarike för en hemlighet
Oturligt nog är jag verkligen jättedålig på att hålla hemligheter så jag har redan berättat om de flesta. Överraskningsmomentet är därmed borta men det spelar mindre roll i sammanhanget.
Intill Vätterns strand är namnet på det här inlägget och det är också där vi befinner oss i skrivande stund. Vi har passerat Gränna med ett par mil och ligger tryggt parkerade tillsammans med ett par andra husbilar på en liten undanskymd parkering i en glänta långt bort från E4:an.
Klick, klick!
Kameran har gått varm under sina försök att fånga den väldigt försiktiga solnedgången och hundarna tycks ha accepterat vår tillfälliga sovplats och ligger försiktigt snarkandes vid våra fötter.
Var vi hamnar i morgon vågar jag inte riktigt sia om men det är också det som är en del av charmen med hela äventyret.
Morgonen mötte oss med sköna solstrålar och fåren som parkerat sig alldeles intill platsen vi valt för vår nattvila stod idisslandes med tomma blickar och betraktade oss under tystnad medan vi drack upp vårt morgonkaffe.
Resdag nummer ett av förhoppningsvis ganska många var lagd till handlingarna och i takt med att den mörka dryckens stärkande koffein berikade mitt blod och gav mig både kraft och mod började så småningom dagens resplaner att smidas.
Mera mil mot nya mål
Jag var redo att öka på antalet körda mil en aning för att komma en bit längre på vägen och Malin hade inget emot detta. En noggrann titt på kartan fick mig att ställa in siktet någonstans i trakten runt Dalarna.
Här hade vi en av förra årets mysigaste kvällar, men jag ville inte riktigt nöja mig med en fjolårsrepris. I möjligaste mån vill vi se och uppleva nya platser. Till slut hamnade vi också på en sådan.
Mot nya spännande platser
Vår Hymer spann som en klocka och avverkade mil efter mil. Så snabbt vi kunde styrde vi in på den vackra Inlandsvägen. Efter ett par mil ökade jag insatsen en aning om började fundera på om det inte skulle vara möjligt att komma fram i rimlig tid till porten till Härjedalen – i folkmun även kallat Sveg.
Precis i infarten till orten hittar man en camping, förra året satt vi under tystnad och inmundigade en måltid på restaurangen i folkets hus i Sveg. Då övervägde vi att stanna en natt på inrättningen, tanken slog mig även i år när vi rullade förbi infarten men vi viftade snabbt bort densamma.
Varken vattennivån i tankarna, strömmen i batteriena eller det onämnbara i toakasetten påkallar någon större uppmärksamhet så vi bestämde oss att fortsätta färden och leta upp en sängplats någonstans ute i det stora vilda.
Någon mil utanför vad man kan förmoda vara Svegs centrum hittade vi vår plats för kvällen. Älvros är namnet och det ligger så vackert i mun att man nästan blir en smula tårögd och här hittade vi, tillsammans med en annan husbilsgranne, skydd för natten.
Älvros i Härjedalen. Vackert namn på en vacker plats.
Dags att låta kameran gå varm
Då dagen till stora delar tillbringats bakom ratten och då vi färdades på för oss någorlunda kända vägar har behovet att föreviga får färd inte varit alltför stort idag. Jag tog trots det en liten promenad med kameran mellan middag och kvällsdisken och de bilderna ligger tryggt och väntar på vidare behandling på minneskortet.
Landskapet har öppnat upp sig för oss och imorgon väntar storslagna vyer och ännu mera äventyr.
En lugn och vacker morgon mötte oss intill Ljusnans strand någonstans i utkanterna av Härjedalen. Hittills hade vår resa utan mål gått över förväntan och det här året hade vi kommit längre norrut på färre dagar än förra året. Det veliga farandet kors och tvärs över landet som vi sysselsatte oss med då har i år bytts ut mot ett någorlunda målmedvetet körande ungefär i den riktning vi ämnar tillbringa natten.
Förra årets resa var visserligen vår jungfrufärd med husbilen som vid det här laget har hunnit bli en del av hushållet, nästan som en egen familjemedlem. Vi lär oss trots det fortfarande nya saker om bilen som vi inte uppfattade under själva genomgången vid köpet.
Jag märkte exempelvis häromdagen att takfläkten har mer än en fart åt bägge håll. Ärligt talat är chansen stor att det här säkert står att läsa i någon av de många tegelstenstjocka romanerna på tyska som följde med bilen men min tyska är i princip obefintlig och den enda översatta boken lämnar en del övrigt att önska.
Koll på camping
Malin, som nästan verkar född på väg till eller från en camping, har större koll på saker och ting och tillsammans reder vi ut de flesta bekymmer. Om det skulle vara så att man inte har några bekymmer så brukar jag vara ganska bra på att orsaka sådana.
Ett exempel på ett sådant självskapat bekymmer skulle kunna vara detta: Av logistiska skäl förvarar vi stolarna vi sitter på utomhus inne i duschkabinen. Det blir under en genomsnittlig resa ganska många i- och urlyftningar av dessa stolar. Igår lyckades jag med konststycket att stöta till reglaget på vattenkranen ytterst lite så att ett obemärkt droppande sattes igång.
Det här märkte vi inte förrän nästa gång vi stannade till. Då hade vi lyckats spola ut 75 procent av färskvattentanken direkt ner i avloppet. Sånt händer, någon dag senare hittade vi ett tappställe och ordningen blev återställd.
Mot den stora vildmarken
Innan vi tog sikte mot den enda väg som jag planerat att köra på styrde vi mot Sveg för att fylla på allt från diesel till lite läslitteratur och slutligen lite proviant.
Fulltankade på alla sätt och vis tog vi oss upp längs den vindlande inlandsvägen hela vägen till starten på Vildmarksvägen. Den här vägen förälskade jag mig i redan förra gången jag färdades på den och i år tycktes den vara i bättre skick än sist.
Upp och ner mellan berg och dalar ålades vi oss fram. Den ena tänkbara platsen för att spendera natten efter den andra passerades men ingen kändes riktigt rätt. Så här års tror jag att vildmarksvägen är en av Sveriges husbilstätaste vägar och de bästa platserna var sedan länge upptagna. Klockan började närma sig åtta på kvällen och en svag hunger började kännas i magtrakten.
I senaste laget
Ett par mil innan Stekenjokk, ett av få delmål vi har, hittade vi tillslut platsen för natten. Tillsammans med ett par andra husbilar, husvagnar och en och annan tältande motorcyklist väntar vi in mörkret.
Här fick vi för första gången sedan avfärd tillgång till 230 Volt vilket gör att samtlig apparatur från kameror till datorer får chansen att ladda upp sig igen.
Naturen här uppe är lika häpnadsväckande vacker som jag minns den. Mer än en gång drar jag mig till minnes vår halvplanerade Norgeresa för ett par år sedan. Den gången färdades vi i personbil.
Tanken var att tillsammans med hundar och packning tillbringa nätterna i bakluckan men i verkligheten blev det inte mer än en natt där. Resten tillbringades på allt mellan vandrarhem till regelrätta hotell.
Närheten till Norge
Det märks att Norge ligger alldeles intill husknuten. Som närmast tror jag att vi körde ynka 6 kilometer från den norska gränsen. Det gör att landskapet här och där är minst lika imponerande som i det norska fjordlandskapet och ibland råmar till och med korna på nynorska.
De höga bergen tillsammans med de djupa dalarna gör att tillgången till Internet eller ens vanlig mobiltäckning är långt ifrån självklart vilket gör att när du läser det här inlägget har vi hunnit långt bort från platsen där det skrevs.
Sen kväll vid Ankarvattnet.
När vi återigen har kontakt med omvärlden kommer vi precis ha färdats längs med landets tredje högsta väg, högt över trädgränsen. Med lite tur kommer vi dela sovplats med en och annan ren och med lite otur en försynt björn eller två.
Det finns väldigt många vägar i vårt land och jag har långt ifrån färdats på alla. Vissa av dessa vägar har etsat sig fast i mitt minne och min absoluta favoritväg hittar man 876 meter över havet. Vägen går över vackra Stekenjokk och är en del av Vildmarksvägen. Den är Sveriges högst belägna asfalterade väg och det här gör den väldigt speciell.
Hela Vildmarksvägen är ungefär 50 mil lång och är ingenting som man bör hetsa igenom på en dag. Vägen går genom Sveriges björntätaste områden och antalet bosatta människor är mindre än en per kvadratkilometer.
Du bör i rimlighetens namn ha större chans att träffa på en livs levande björn än en representant för lokalbefolkningen om du väljer att köra längs vägen. Längst bak i inlägget hittar du allt du behöver för att planera en egen resa hit.
Ett stort vackert ingenting
Det är svårt att beskriva Stekenjokk i ord. Det närmaste jag kommer är en vacker tomhet. Då vi är uppe på kalfjället får man ganska svårt att fästa blicken på något annat än de mäktiga bergen som tornar upp sig runtomkring en.
Stekenjokk – Solnedgång över Kalfjället
Under förra årets resa vågade vi nästan inte köra upp hit under vår resa med husbil genom Sverige. Jag behövde nämligen befinna mig nere i Blekinge igen inom ett par dagar och vi hade många stopp kvar på vägen ner som vi behövde hinna med.
Revanch för förra året
Så här i efterhand är jag glad att vi valde att faktiskt köra över kalfjället men den kvällen på Stekenjokk dominerades av bekymmer med ett strulande värmesystem i vår husbil och det var nästan läggdags när vi hade kommit underfund med det hela.
I år ville vi utforska Stekenjokk i vår takt. Antalet körda mil den här resdagen blev inte många – istället fick vi väldigt många timmar i underbar fjälluft och vi fick uppleva väldigt varierande väder under dagen.
Vackert väder och energiska myggor
Väderleksprognoser kan vara luriga i vanliga fall men här uppe stämde de inte alls. Prognosen lovade regn och kalla vindar men verkligheten bjöd oss på strålande sol (och enorma mängder mygg) blandat med någon enstaka störtskur som torkade upp lika snabbt som den kom.
Jag som inte är någon vandrare av rang kände mig som bambi på hal is bland risen och den stundtals snåriga växtligheten och för att undvika en fjällräddningssituation höll vi oss hela på tryggt avstånd från den undanskymda platsen vi valt för dagen.
Sol och mörker
Solen tog lång tid på sig för att krypa ner bakom fjälltopparna och riktigt mörkt blev det nog aldrig. Följande morgon välkomnade oss med en strålande sol och stillastående vindar.
Stekenjokk – Stenar i förgrunden
Nöjda med vår dag på “vårt” kalfjäll körde vi så småningom iväg till platsen där vi förra året spenderade vår natt och lät nostalgin flöda innan vi återigen rullade ut på Vildmarksvägen och vår vidare färd norrut.
Stekenjokk i 360 grader
Klicka gärna och dra runt i bilden för att se dig omkring själv.
Prenumerera gärna på bloggens inlägg om du vill följa med på vår resa. Läser du bloggen på en dator hittar du formuläret i sidospalten, läser du via mobil så hittar du formuläret under själva inlägget. Du kan också följa min Facebook-sida där samtliga blogginlägg från resan läggs ut.
