Mätta på fjälluft och vidsträckta vyer rullade vi iväg från vårt lilla skymundan på Stekenjokk. En dag tillsammans i den nästan sorgligt vackra tomheten hade gjort under och stärkta i både själ och hjärta tog vi oss så småningon ut på Vildmarksvägen igen på väg mot Wilhelmina.

Det var ungefär vid det här laget som jag började känna igen mig. Här hade jag nämligen färdats förut under förra årets husbilssemester. Många av de ganska dåliga vägarna som jag svor över då hade reparerats med ny fin asfalt och flera vägsträckor som vi passerade var i full färd med att rustas upp.

En av många sevärdheter längs med VIldmarksvägen är Trappstegsforsen, och här såg det ut som att merparten av Norrlands turister och lokalbefolkning hade samlats vilket fick oss att stillsamt köra förbi utan att stanna till.

Var ska vi sova inatt?

Efter ett par mil började det bli dags att bestämma sig för var vi egentligen ville tillbringa natten. Vi befann oss mitt i de norrländska skogarna och till slut bestämde vi oss för en liten ort intill den mäktiga Vindelälven. Råstrand fick bli målet för dagen och färden dit gick relativt smärtfritt.

Vägarbeten i Norrland verkar vara något av en pärs. Jag misstänker att tjäle och tonvis med snö under vintermånaderna ställer till det en del vilket resulterar i att de flesta, om inte alla, vägarbeten måste utföras under den korta intensiva norrländska sommaren.

Grus och sand, vilket j-a land!

Under förra årets resa tillbringades åtskilliga mil på grusvägar som stundtals verkade bestå av sylvass sprängsten i storleksordning mogen blodapelsin. Att vi inte fick punktering då får jag tacka min lyckliga stjärna för. I år har vi för det mesta hållit oss på asfalterade vägar men då och då rullade vi helt oförhappandes in på långa, dammiga grusvägar. Den sista vägen fram till bron över Vindelälven var en sådan grusväg.

Just den här grusvägen var förhållandevis jämn och plan, och till slut rullade vi dammiga in i det lilla samhället Råstrand. Vägen fram till vår tänkta ställplats för natten kantades av hus. I mitten av byn låg en gul, gammal nedlagd skola som nuförtiden tjänstgjorde som vandrarhem.

Bron över floden Vindelälven

Efter ytterligare en liten bro hittade vi till slut fram till platsen där vi tänkte slå läger. När vi hoppade ut ur husbilen för att sträcka på benen och rasta av hundarna insåg vi att vi var helt ensamma.

Om man inte räknar med myggen, vilka utklassaden lokalbefolkningen med 10,000 mygg per enstaka invånare.

Hej, hej Monica!

Efter lite detektivarbete kom vi i kontakt med en Monica som glad i hågen svarade i telefon. Min fru, som är bekväm med folk och fä i största allmänhet, redogjorde för våra avsikter för natten och det dröjde inte länge innan Monica med tillhörande gubbe stod livs levande framför oss på den välklippta gräsmattan och undrade hur vi i all världen hade hittat till dom.

Vi fick en snabb historielektion där vi fick reda på att den gamla vägfärjan som fram till 1993 stod för förbindelsen mellan den norra och södra stranden numera tjänar som uteplats och vi fick reda på var och hur man kunde hitta färskvatten.

Råstrands invånarantal stannar någonstans kring 25 vilket betyder att antalet invånare, om än tillfälligt, ökade med nästan 10% under tiden vi var där.

Sol, vind och vatten

I takt med att solen sakta började dala mot horisonten mojnade vinden och vi bäddade till slut ner oss mellan solvarma lakan bland lukten av blommande lupin och nyklippt gräsmatta. Ett par kor råmade någonstans i bakgrunden och både jag och Malin somnade snabbt och i drömmens land drömde vi om renar, renar och åter renar.

Se dig omkring i 360 grader

Klicka gärna runt i bilden och dra för att se dig omkring i omgivningarna.

I nästa del hittar vi en kallkälla och håller på att elda upp husbilens AC-enhet. På återseende!

Mer information hittar du hos Råstrands Intresseförening.

Inlägget 25 invånare och vi dök först upp på Ludwig Sörmlind.

När vi vaknade upp på gräsmattan intill Vindelälven började dagen som de flesta andra dagar. Kaffe bryggs, vi pussar varandra godmorgon och hundarna får en välbehövlig morgonstund med lite lek, bus och stoj. Den här dagen var inget undantag och medan kaffet rann ner för våra strupar och berika vårt blod började vi så småningom fundera på hur resten av dagen skulle te sig.

Ensamhet, eller rättare sagt enslighet, har sina fördelar och förtjänster men det går faktiskt att få för mycket av den också. Själv lider jag inte men min fru är en social varelse som lite då och då behöver andra människor för att blomma ut helt och fullt, medan jag själv lika gärna hade kunnat sitta en månad på en sten i skogen och spela flöjt.

Vi bestämde oss därför för att bara spendera en natt i Råstrand. Raskt packades både bord, stolar och hundar in i bilen och med full färskvattentank hade vi återigen hela Sverige för våra fötter.

Det oändliga landskapet

Det här har varit ett genomgående tema för hela resan. Vi har haft så få fasta planer som möjligt och verkligen försökt fånga dagen såsom den kommer. Norrland är stort och att ens tro att det går att se hela under en enda semesterresa är nog dumt.

För att slippa stressa för att hinna med så mycket som möjligt vänder vi helt enkelt fören norrut och rullar ut på vägarna, eventuella delmål och sevärdheter bestämmer vi när vi ser dom. Grodkällan i Auktsjaur fick bli ett sådan delmål.

Kallkällan med det klara vattnet

Solen stod högt på himlen när vi svängde av E45:an och rullade in på ytterligare en grusväg. Efter ett par svängar till höger och vänster stannade vi till vid en liten skylt som skvallrade om Grodkällans existens.

En snickrad spång ledde in mellan träden och det här visade sig bli dagens äventyr. Till slut fann jag mig alltså stående intill kanten av något av det klaraste vatten jag någonsin sett. Det delade sin turkosa färg med smältvattnet i vattendragen i det norska fjordlandskapet.

Möten med andra människor

I botten av kallkällan pressade sig grundvattnet under tryck upp vilket gav källan ett levande uttryck. Dagdrömmandes, och med blicken ner i det klara vattnet väcktes jag ur mina funderingar av en yrvaken, skäggig luns som tydligen hade spenderat natten i ett orange tält alldeles intill källan.

Ett tandlöst flin mötte mig och jag nickade glatt tillbaka. Mannen på andra sidan källan svarade med att hiva ner sina shorts i källan. När det smutsfläckiga klädesplagget bröt vattenytan bröts också min förtrollning och jag tog ett par steg tillbaka.

Väl tillbaka på grusvägen igen blev nästa projekt att hitta en vettig vändplats. Att vända en 7 meter husbil på en liten grusväg mitt i skogen kräver sin plats men tillslut hittade jag en lämplig avtagsväg.

Tillbaka till asfalten

Med målet att hitta tillbaka ut på E45:an vändes skutan helt om. Vi hann knappt komma upp i styrfarten innan husbilen vrålade till. Det här var ett ljud som jag inte hört innan från vår husbil men min bakgrund som bilmekaniker gjorde att jag direkt misstänkte vad det handlade om. AC-kompressorn stod still.

Lyckligtvis går det att med hjälp av en knapptryckning stänga av AC:n och jag stannade bilen. Några minuter senare var problemet åtgärdat och både rem och kompressor snurrade fritt och lätt igen. AC:n vågade vi inte sätta på förrän vi var ute på asfalterade vägar igen, fritt från skvättande stenar stora som knytnävar.

Mot Trollforsen

Sovplats för natten hittade vi med lite hjälp av Internet. Det smått magiska namnet Trollforsen lockade oss och efter någon timme hittade vi ner till Piteälvens strand där den mytomspunna forsen var belägen.

I nästa del blir Malin skrämd av en Norrlännings visslande som en björn och jag träffar ett fan.

Inlägget Kall källa och starka strömmar dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Det kan inte ha undgått någon att jag gärna undviker grusvägar. Att färdas på en stenhårt packad, snustorr grusväg men såna där små lustiga, guppiga räfflor som man nästan bara ser i håret på långhåriga unga tjejer som lagt 4 timmar med en vågtång strax innan de ska iväg och lussa på något äldreboende i luciatåget är direkt plågsamt ibland. Under mina första övningskörningslektioner med min far lärde han mig att det finns två sätt att tackla usla grusvägar, försiktigt eller med öppna spjäll.

Att öppna spjällen i husbilen och susa över dessa helvetesgupp är inte att rekommendera om man vill ha en hel servis kvar när man kommit till slutet på grusvägen. Således finns det bara smygandet kvar.

Norrland är full av guppiga grusvägar och men vägen ner till Piteälven och Trollforsarna var ett undantag. Den här grusvägen var plan, helt utan spår och ledde raka vägen ner till vattenbrynet. Här började kvällens äventyr.

Hit men inte längre

När vi rullade ner mot vattnet och rundade den sista svängen och för första gången kunde se den glittrande vattenytan märkte vi att vi inte var ensamma om den här idén. Husbilar, personbilar och en stor skara husvagnar hade vackert ställt upp sig intill vattenbrynet.

Det lustigaste ekipaget var också det som hade den bästa platsen. Just där Trollforsen landade i den något lugnare Piteälven stod en röd Peugeot parkerad med ett tält uppspänt på takräcket. En avsats av något slag hängde ut på sidan av bilen och det hela såg både komiskt och praktiskt ut från min synvinkel.

Långliggare

Flera av husvagnarna såg ut att ha bosatt sig intill älven någorlunda permanent. Förtält, elaggregat och improviserade hundgårdar skvallrade om att de varit där ett tag och inte hade några tankar på att flytta vidare.

Vi tog plats på betryggande avstånd och ställde upp oss så nära vattenkanten att jag nästan kunde bada fötterna genom husbilsdörren.

När mat och de sedvanliga bestyren var avklarade började det klia så smått i kamerafingret. Trollforsen ropade på mig och jag svarade. Jag såg för mitt inre hur jag kravlade över stock och sten för att få till den perfekta kompositionen. Molnen lättade och jag kände hur solens strålar pressade sig fram mellan sprickorna i molntäcket.

Renar på vägen

“Vet ni varför renarna springer på vägen?” Den bevingade frågan kom från en herre på 58-år vars livshistoria jag fick berättat för mig nästan helt utan att jag hade bett om det. Kravlandet över stockar och stenar hade istället förbytts mot ett samtal med en av våra strandgrannar. Jag kan knappt hålla liv i ett samtal med kassörskan på mitt lokala Konsum. Att försöka hålla liv i ett samtal om renars slaktvikt och gud vet allt finns inte på kartan.

Malin insåg min prekära situation och kom till undsättning ungefär lagom till att norrlänningens fru anslöt till samtalet. Vi informerades om allt mellan värdet av en riktigt samisk kniv till att det finns ett hotell i närheten (en norrländsk “närhet” kan tydligen sträcka sig uppemot 15 mil enkel resa) där man bor uppe i trädtopparna.

När frågan om renars befinnande på vägar kom upp för tredje gången började vi försöka avrunda och dra oss tillbaka mot husbilen. Den vackra solen hade nu nästan helt gått ner bakom trädtopparna och jag rusade raskt iväg mot det brusande vattnet.

Så mycket kravlande var det inte tal om, det fanns faktiskt något som liknade en stig i skogen längs med älven och tillslut fick jag mina bilder och kunde gå tillbaka i skogens skumrask.

Ytterligare samtal invid älven

När jag kommit ut ur skogen dök den takcampande mannen fram bakom sin bil och kom fram till mig. Uppvärmd av det tidigare samtalet var jag den här gången nästan lite sugen på att konversera. Det här samtalet skulle ske på engelska visade det sig.

Min förståelse av det engelska språket är ganska bra men jag pratar det allt för sällan vilket i sin tur gör att man låter som Åsa-Nisse när man väl öppnar munnen.

Den unge mannen förstod dock ändå vad jag försökte förmedla och samtalet gick ut på att han ville se mina bilder jag nyss precis tagit. Jag förklarade att han tyvärr måste vänta tills jag är hemma igen och kan sätta igång med redigeringen och jag bad honom att hålla ett öga på mitt Instagramkonto. Det gjorde han redan och det var därifrån han kände igen mig. Världen är liten.

Visslande björnar

Väl tillbaka på plan mark igen träffade vi på Norrlänningen igen. Den här gången styrdes samtalet in på knivar och sameslöjd. Trött som jag var började jag omedvetet zooma ut ur samtalet men något ryckte mig tillbaka till verkligheten. Malin berättade om alla renar, älgar och andra kreatur vi hade passerat på vår färd från Blekinge och vi kom in på ämnet björnar i och med den tragiska olyckan på Orsa björnpark.

Vi uttryckte vår förundran över detta märkliga djur som tydligen finns i ganska många svenska skogar men Norrlänningen skrattade. Han var enligt egen utsago 58 år gammal och hade aldrig under alla hans år i skogen sett någon björn.

Vad han däremot berättade, och det här kommer jag sent glömma, var att om du går ute i skogen och du hör ett hest visslande, vänd då direkt om och vissla absolut inte tillbaka.

Det här rådet skulle vi så småningom få nytta av lite längre norrut.

Trollforsen i 360 grader

Klicka gärna i bilden och dra för att se dig omkring i 360 grader.

Svaret på varför renar hemsk gärna befinner sig på vägen är inte roligare än att det är mycket mindre ohyra där jämfört med de djupa skogarna.

Inlägget Akta den björn som visslar dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Jag har ingen närmare tidsangivelse för när jag senast bevistade trakterna kring polcirkeln annat än att det med största sannolikhet var mycket länge sedan. Idag var dagen då bedriften upprepade sig och jag kände inte direkt igen mig. Under vår vistelse vid de brusande Trollforsarna fick vi ett par restips av våra medövernattare.

Ett av tipsen handlade om kojor i träden på något som skulle visa sig vara i dyraste laget och det kändes orimligt att köra upp en husbil från lilla Blekinge tvärs genom hela landet för att sedan lämna bilen på marken för att krypa upp i ett träd för att sova.

Efter lite detektivarbete slutade det med att vi hittade ett litet gårdsmejeri utanför Jokkmokk. Hundarna lovade dyrt och heligt att låta eventuella höns, tuppar och andra kreatur vara ifred och vi tog sikte mot staden som fostrade fenomenet Jokkmoks-Jokke.

Bland sprängsten och makadam

Vägen fram till Jokkmokk visade sig vara i uselt skick. Kilometer efter kilometer av E45 mellan Tårrajaur och Jokkmokk saknade beläggning helt, och det var som att köra igenom ett månlandskap.

Trots att jag bitvis var nere i krypfart smällde och slog det i vår stackars Hymer att jag till slut fick stanna för att kontrollera så allting satt kvar där det en gång monterades på fabriken.

Det gjorde det (nästan) och efter vad som kändes som en evighet befann vi oss äntligen i Jokkmokk.

Den levande gården

Vi navigerade oss ut en bit bort från själva samhället och svängde efter ett par minuter in på vår tilltänkta nattplats. En otroligt munter man hälsade oss välkomna och helt plötsligt stod vi uppställda och klara på en gräsmatta invid en skog, en flock höns kom pickandes runt våra fötter och i bakgrunden råmade ett par getter.

Malin blev störtförälskad och det bestämdes där och då att här stannar vi minst två nätter. Det enda abret var att Wifi-signalen inte räckte hela vägen till vår husbil. Vår digitala livsstil fick sig en törn men det hela var inte värre än att man kunde placera sig ett 30-tal meter närmare receptionen för att få täckning.

Björnvarning

När både vi, och framförallt hundarna, tröttnat på att fnissande titta på de lustiga hönornas framfart över gårdsplanen var det dags att bege sig ut till skogs. Jag var en aning nervös när vi närmade oss stigen som skulle leda oss in bland bark och blåbär. Jag har nämligen lokalsinne som en krabba och kan knappt peka ut norr från söder även med en kompass i näven.

Som tur var hade någon gått före och knutit fast vita snören längs träden på stigen och naturligtvis förirrade jag mig bort från den leden och fann mig själv ganska snart förvirrat pulsandes omkring i blåbärsriset.

Hundarna tjöt av lycka där de saliga skuttade omkring i den svenska motsvarigheten av djungel och allt var frid och fröjd. Ett litet tag.

När vi kommit såpass långt ut i ingenstans så jag inte längre såg de vita trädmarkeringarna hände något. Hundarna stannade i sina spår och kom raskt springande tillbaka. Efter ett par minuters stint stirrabde ut i ingenting hör jag två hest visslande ljud snett bakom mig. Några sekunder senare kommer ytterligare ett. Norrlänningen från igårs bevingade ord brände i mitt medvetande och jag stannade på fläcken.

Hundarna reste ragg och tryckte sig mot varsitt ben och jag vände helt om och letade efter mycket om och men upp stigen med de vita markeringarna igen. Halvsnubblandes över gamla döda kvistar och annat otyg tog jag mig tillslut tillbaka den relativa tryggheten på vår gräsmatta och så fort jag hämtat andan konsulterade jag den glada mannen som tagit emot oss.

Jovisst finns det björn här, svarade han glatt på min fråga, han lyssnade intresserat på min historia om det hesa visslandet och berättade att det förmodligen var ett varningsljud för björnmammans ungar.

Äta som en björn

Vid den här tiden på året gör björnar inte så mycket mer än att mumsa i sig bär, kött och en och annan turist inför vinterns vila och det verkade inte bättre än att vi kommit lite för nära för att mamma Björn skulle tycka att det var okej.

Mannen bakom disken berättade också att det förmodligen inte hade hänt någonting om vi inte hade haft med hundarna ut på promenaden. Det gjorde inte oss mindre säkra så vi höll ett ö-råd där vi beslutade att det fick räcka med skogspromenader för den här gången.

Vi njöt så mycket av tillvaron på gården att vi stannade två nätter, björnskogen till trots. Att kravlöst lulla omkring runt den vackra sjön som låg alldeles intill vår lilla gräsplätt och lite då och då smyga iväg till de skäggiga getternas inhägnad bakom träden var som balsam för själen.

Den frivilliga holländaren

Dag två blev vi kompis med en holländare som byggt om en gammal brandbil till husbil. Mannen såg ut att vara i 35-årsåldern och med sig hade han fru och två barn. Han hade kört in i Sverige via Ryssland, Finland och nu satt han tillsammans med sin familj i Jokkmokk och var på väg söderöver igen.

Ganska snabbt kom vi in på eventuella resmål som vi tyckte att han borde bevista och jag kunde inte låta bli att tipsa om fantastiska Stekenjokk. Håll utkik efter en röd ombyggd brandbil om ni färdas på Vildmarksvägen de närmaste dagarna!

I nästa del går vi all in och kör till Sverige tar slut.

Inlägget Gården norr om polcirkeln dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Två nätter på den lilla gården i Jokkmokk hade börjat göra mig lite lätt rastlös. Vid det här laget hade jag lärt känna samtliga djur och hälften av besökarna. Den tredje dagen på gården inleddes med det dova motorljudet från den ombyggda frivilligbrandbilen jag nämnde i det tidigare inlägget, och när vi såg den glada holländska familjen försvinna bort bakom receptionsbyggnaden väcktes reslusten även i oss.

Det stora frågan idag, precis som alla andra dagar hittills, bestod av två ingredienser. Den ena handlade om var vi skulle åka idag och den andra om hur vi skulle ta oss dit. I takt med att solen så sakteliga tinade upp våra kroppar rådfrågade jag kartan och det dröjde inte länge innan jag insåg att Sverige faktiskt började ta slut.

Västerut eller Österut

Som jag såg det där och då hade vi två val, antingen hålla västerut mot Abisko eller fortsätta vägen fram och till slut hamna i Karesuando.

För oss som lite lagom bortkomna sörlänningar kändes Karesuando mest exklusivt. Norrland skulle visa sig vara väldigt stort och för att täcka in allt skulle man nog behöva befinna sig på resande fot i ett par månader. Därfor väljer vi våra resmål både med omsorg och med affektion.

Varför Karesuando?

Någon gång under Malins tidiga levnadsår kunde hon dra sig till minnes att en man, låt oss kalla honom Bengt, en gång ringde in till Bingolotto. Denna Bengt bodde i Karesuando och det här var på den tiden på Leif Loket Olsson höll i taktpinnen hos Bingolotto.

Den här historien bekräftades av kassörskan på Handlar’n. Tydligen är det endast en person från Karesuando som ringt till Bingolotto och denne är fortfarnade i livet. Huruvida han faktiskt hette Bengt förtäljer inte historien.

De som var med på den tiden minns säkert Sverigekartan han visade i sändning där han med obeskrivlig träffsäkerhet prickade in orterna varifrån de tävlande ringde ifrån. Malin såg pricken högt där uppe i det vackra, vilda Norrland och sa till sig själv att dit skulle hon fara en dag. Idag var den dagen.

Fel håll

Det förstår ju vem som helst att man bara inte sätter sig i bilen i Jokkmokk och kör till Karesuando utan att köra fel minst en gång. Som tur var skedde denna felkörning direkt när jag svängde ut från gården där vi spenderat de senaste nätterna. Istället för att köra in mot Jokkmokk tog jag sikte på Purkijaur. Malin fnissade medan jag letade en avtagsväg att vända på.

I Jokkmokk fyllde vi kyl, frys och skafferier till bristningsgränsen inför vår exkursion på otrampad mark. Vi kunde inte hålla oss från att titta in till fjäll- och samemuseet Ájtte när vi ändå var i Jokkmokk. Malin tyckte inte alls att den fina rosa sotarmössan med Jokkmokkstryck skulle följa med oss i husbilen och efter en diskussion fick jag inse mig besegrad och lade moloket tillbaka mössan på sin plats.

Vid vägs ände

Till slut började vi närma oss Karesuando och det började dessutom närma sig kvällning. Jag visste inte vad jag hade föreställt mig men orten/byn var ett par snäpp mindre än vad jag hade sett framför mig.

Sveriges nordligaste camping, hann jag i farten läsa på en skylt alldeles intill den svensk-finska gränsen. Precis när jag hade läst det här, som i en skräckfilm, slog blixten ner någonstans bakom oss och himlen fullkomligt öppnade sig med ett brak. Det gick knappt att se ut genom vindrutan för allt regn och detta fick mig naturligtvis att missa den lilla infarten till campingen helt och vi rullade tysta vidare.

Ett par hundra meter därifrån dök helt plötsligt en till camping upp och det här misstänker jag sveriges näst nordligaste camping. Vi tittade lite på varandra och beslöt oss för att prova lyckan som så många gånger förr ute i vildmarken och körde förbi utan att sakta ner.

Hej och välkommen till Finland

Strax utanför Karesuando hittade vi någon slags naturrastsplats med grillplats, en myr full av ängsull i bakgrunden och 14 miljoner mygg. Modigt och dumdristigt gav jag mig ut för att köra upp på nivåklossar, fälla ner stödben och allt annat man behöver dona med innan man kan ta natt.

När jag var färdig och var på plats tillbaka i husbilen pep min mobiltelefon glatt till och hälsade mig välkommen till Finland. Strax därefter hände samma sak med Malins och ytterligare några minuter senare tappade vi all kontakt med omvärlden.

Det här började likna introt till en skräckfilm regisserad av en filmeregissörselev och vi packade till slut ihop oss igen och körde tillbaka mot Karesuando.

Som en skräckfilm

Precis när vi rullade ut på E45:an igen hörde jag ett märkligt dunkande ljud som ökade i takt med bilens hastighet. Samtidigt började ratten skaka hårt i takt med dunket. Precis vad vi behövde, punktering – hann jag tänka innan jag slog på varningsblinkersen och hoppade ut. Där hittade jag ingen punktering, jag hittade ingenting som skulle kunna orsaka det här ljudet och förvirrat hoppade jag tillbaka upp i förarsätet för att köra vidare.

Dunk, dunk, dunk, FJONG!

En sten, stor som ett spädbarn, lossnade från framdäckets grova mönster och bilen blev genast tyst och skakningarna upphörde genast.

Dagens äventyr fick därmed vara över och utan att tveka satte jag fart mot den nordliga campingen igen. Ett 10-tal husvagnsplatser och ett par gula stugor mötte oss och efter en stunds irrande hittade jag receptionen. Från denna reception kom en liten herre utflygande och rusade fram till vår bil.

Kontanter

Regnet som nästan hade upphört tog ny sats och såg ut att göra sitt bästa för att spola den lille herren av gårdsplanen där han stod. På otroligt bred dialekt uppmanade han oss att köra ner på planen någonstans i anslutning till den andra stackars bilen som också hittat dit, i nästa andetag fick vi reda på att han varken tog kort eller Swish.

Vi hade hittills klarat oss bra utan kontanter men här tog det alltså stopp. Precis som Sverige. Mannen rynkade på näsan, sedan klurade han ett tag och trodde att vi nog skulle kunna växla till oss lite pengar på macken i byn. Sedan sprang han in i huset igen.

Där slutade vår dag. Solen gick ner bra mycket senare än vad vi var vana vid. Strax innan den försvann mellan byggnaderna vid gränsstationen upphörde regnet och vi fick somna utan det trygga trummandet av regndroppar på husbilens tak.

I nästa del har det helt plötsligt blivit dags för bröllopsdag och var firar man den bättre om inte vid Kebnekaise?

Inlägget Karesuando – Vid vägs ände dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Det här med att inte ha en färdig resplan går oftast ganska bra men det kan också slå en aning fel. När vi vaknat upp på morgonen av en liten envis solstråle som letat sig in genom en springa mellan mörkläggningsgardinen och väggen insåg vi helt plötsligt att det hade hunnit bli vår bröllopsdagn.

Man kan fira bröllopsdagar på mängder utav sätt och ett av dom är på en halvfuktig gräsmatta i Karesuando. Det var ett sätt som jag inte hade som förstahandsalternativ, problemet var att jag inte hade någon plan B heller.

Ett planeringsmöte för firandet av vår bröllopsdag fick dock vänta, vår första plan för dagen var att göra rätt för oss och betala nattens uppehälle, varför vi sov på krita kan du läsa mer om i det föregående inlägget.

Det kontantlösa samhället

Att hitta en bankomat i Karesuando verkade svårt. Ett tag funderade jag på att istället hitta någon ur lokalbefolkningen med 150 kr i fickan och sedan Swisha honom eller henne beloppet men Malin avrådde mig från det. Mina people skills är inte helt up to date och särskilt inte efter ett par veckor i husbil där vi knappt sett en annan människa än varandra.

Alternativ två fick bli att leta upp en butik, betala en avgift på 20 kr (?) för att få ta ut pengar över huvud taget och sedan leta oss tillbaka till vår nattvärd för att kunna överlämna 150 kr och sedan fara vidare i vårt land.

Landet har som bekant tagit slut, i alla fall om man kikar åt nordost, vilket tvingar oss söderut igen.

Att göra rätt för sig

Efter en dryg timme hade vi äntligen lyckats hitta en butik, tagit ut pengar, tankat upp husbilen, letat upp campingvärden och bestämt oss för att köra till Kebnekaise.

Vi insåg naturligtvis att det inte går att köra bil hela vägen till toppen men vi borde kunna hamna tillräckligt nära för att åtminstone se berget någonstans där uppe bland molnen. Sagt och gjort, GPS:en ställdes in och iväg for vi.

Väl värt att påpeka är att vi är långt ifrån några bergsbestigare. Jag är så höjdrädd att jag får förhöjd puls bara att kliva över en tröskel. Att bestiga Sveriges högsta berg är ingenting vi ger oss på bara sådär.

Men man kan ju alltid kika lite och att fira bröllopsdag 2 mil från Kebnekaise känns väl inte helt fel.

Tack vare webbplatsen bestigakebnekaise.se insåg vi att det var till Nikkaluokta vi skulle fara och till Nikkaluokta for vi. Vägen dit förde oss förbi utkanterna av Kiruna men det tänkte vi inte så mycket på just där och då. Istället dundrade vi fram över den hjälpligt ihoplappade asfaltsvägen mellan Kiruna och Nikkaluokta tillsammans med svettiga vandrare, turistbussar och vanliga bärplockare.

Var god välj långtidsparkeringen

Väl framme tog vi sikte mot långtidsparkeringen dit husbilar var välkomna. Den var så full som den kunde bli men längst ner mellan en container och en sjavig buske hittade vi en plats.

Att sitta intryckt i ett buskage och försöka fira bröllopsdag passar inte en gentleman så istället för att ställa i ordning inför kvällen rastade vi djuren och körde in mot Kiruna på vinst och förlust.

Att backtracka

I möjligaste mån undviker jag att köra tillbaka längs samma vägar som jag kom men i fallet Nikkaluokta har man liksom inget alternativ. Efter en hoppig, guppig färd kommer man så småningom ut på E45:an igen på väg mot Kiruna.

Hela Kiruna verkar leva och andas LKAB och jag tyckte mig se det stora gruvbolagets logga överallt. Tack vare appen Ställplatser som du hittar både till iPhone och Android hittade vi en plats som i appen såg helt okej ut och vi körde längs utkanterna av stan tills vi hamnade på en stor, geggig grusplan bakom ett par lagerbyggnader.

Det här kändes om möjligt ännu sämre och vi nöjde oss med att äta middag här innan vi gav oss ut på jakt efter någonting bättre.

L:et i LKAB

Så fort disken var undanplockad började vi se oss omkring efter en bättre plats. Vid det här laget började det skymma så smått och vi började få lite bråttom för att hitta en vettig plats för natten. Jag hoppade ut ur husbilen för att orientera mig en aning och lade direkt ögonen på ett annat stort berg, bara några kilometer bort.

Berget heter Luossavaara och det är härifrån L:et i LKAB härstammar. K:et kommer från berget Kirunavaara alldeles i närheten.

Upp mot toppen

Efter att ha virrat omkring i ett bostadsområde i ett par minuter hittade vi till slut upp på berget och vi började stigningen mot toppen. Jag hade svårt att hålla ögonen på vägen och ville hela tiden titta på den magiska utsikten. Mer bilder från det här läggs ut så småningom – tills dess får ni nöja er med mobilbilder.

Tillslut, alldeles nära toppen, hittade vi vår plats för stunden. Kiruna bjöd oss på ett otroligt skådespel och vi somnade gott uppe bland molnen på vår 9:e bröllopsdag.

Förra året tillbringade vi vår bröllopsdag på Stekenjokk, i år på Luossavaara. Nästa år vågar jag knappt gissa var vi kommer befinna oss. Vi kommer förmodligen inte veta det själva heller förrän vi är där.

I nästa del får jag för mig att fånga renar med lasso och Malin lär ut geografi.

För dig som också använder appen ligger platsen vi stannade på nu upplagd. Sök på Luossavaara utkiksplats så hittar du hit.

Inlägget Höga berg och djupa gruvor dök först upp på Ludwig Sörmlind.

När jag slog upp ögonen på morgonkvisten drog jag som vanligt bort gardinen för att förvissa mig om mina omgivningar. Den här morgonen såg jag inte ett dugg. En tjock dimbank täckte hela berget Luossavaaras topp inklusive vår husbil. Med hjärtat i halsgropen navigerade jag mig ner för de leriga, spåriga vägarna som ledde tillbaka ner mot asfalten och i förlängningen Kiruna.

Det finns dom som säger att Kiruna ligger så långt bort att till och med Gandalf skulle tröttna på vägen hit och i normala fall kan jag vara beredd att hålla med, men nu när vi befann oss i staden som är i förändring kunde vi inte hålla oss från att ta ett par varv i stan och se oss omkring.

Långt blir trångt

När vi tröttnat på att navigera 7 meter husbil fram och tillbaka till Kirunabornas stora förtret tog vi sikte mot Jukkasjärvi. Ishotellet var det som lockade och trots att det var i början på Augusti och osedvanligt varmt i luften så är ishotellet i drift ändå och håller sig kallt med hjälp av solenergi.

Den här gången spenderade vi inte natten här utan vi nöjde oss med en snabb titt. De enda hundar som har på ishotellet att göra är de Husky-hundar som kör hundspann under vintermånaderna.

Våra djur föredrar värmen i husbilen. Allt du behöver veta om Ishotellet i Jukkasjärvi hittar du på deras hemsida. Du hittar länkar till samtliga besöksmål i slutet av inlägget.

In mot centrum

Jukkasjärvi var bra mycket mindre än vad jag trodde att det skulle vara. När vi svängde ut från ishotellets parkering och körde längre in mot vad jag förmodade var de centrala delarna tog vägen helt plötsligt slut invid en kyrka och ett samemuseum.

Malin fick vittring på ren och satte sig spikrakt upp. Hundarna märkte ingenting utan hade somnat tryggt, invirade i varandra.

Efter ett par sekunder såg vi också renarna och vi bestämde oss för att titta in till vad som skulle visa sig vara något av det roligaste vi skulle ta oss för.

Ren-cowboy

I receptionen alldeles intill inhägnaden träffade vi två flickor som stod redo att ta emot oss bakom disken. Vi började kallprata och det dröjde inte länge innan våra dialekter kom på tal.

Blekingska verkar inte höra till vanligheterna i Jukkasjärvi och min märkliga hybriddialekt som till största del består av någon slags stockholmska uppblandat med Blekingska och med tydliga influenser av Västgötska ska vi inte tala om.

Det visade sig att den ena av tjejerna var mer eller mindre född i Karesuando, där vi precis hade varit, och de tittade frågande på oss och undrade hur vi hade kommit på tanken att köra hela vägen dit. Det hade vi lite svårt att svara på och vi redogjorde för vår obefintliga och glatt improviserade resplan.

Malin berättade varifrån i landet vi kom, att Gott-Gott-i-Gott-Gott-jingeln förmodligen är vad de kommer att tänka på när det kommer till Karlshamn och att Blekinge inte alls ligger strax söder om Göteborg.

In till renarna

Beväpnade med en kopp med pellets (som renarna var helt stormförtjusta i) tog vi oss in på utställningsområdet. Vi hittade tonvis med information om Samerna och dess leverne och jag hittade en lasso.

Lasson fick vänta, istället tog vi oss in i reninhägnaden. Min erfarenhet av renar sträcker sig till att de gärna står och glor mitt uppe på bilvägar och att man då tydligen ska hänga på tutan och sedan putta till dom lite med sin bil.

Det sistnämnda lät jag dock mina medtrafikanter stå för. Att putta på renar med en Hymer är som att försöka lägga besticken i rätt fack i lådan med hjälp av en grävskopa.

Klickande renar

Inne bland renarna rådde ett besynnerligt lugn. Detta lugn skulle hålla i sig ungefär 10 sekunder innan tystnaden bröts av ett märkligt klickande ljud. Jag stod och fipplade med telefonen för att få igång videofunktionen och var lite dåligt uppmärksam på anstormningen av renar som såg ut att komma från alla håll.

Helt plötsligt var vi omringade av klickande renar med horn stora som parabolantenner. Malin fick raskt vara foderansvarig och jag sprang och gömde mig bakom den minsta renen medan de andra bjässarna ivrigt slickade i sig hela muggen av pellets och mer därtill.

För mig som betongfödd 08:a var det här något av en kulturkrock. Jag hämtade mig dock raskt när jag kom ihåg lasso-stationen alldeles utanför reninhägnaden.

Ett försök tilll

Kast efter kast efter kast hivades iväg och tillslut fattade jag tekniken. Jag fångade ren efter ren och kände mig som en första klassens byfåne på High Chaparall.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att renarna var ihopsnickrade av björkstammar och tappade kronor och inga levande djur.

Skrattandes gick vi tillbaka till receptionen och tackade för oss. Flickorna bakom disken skrattade tillbaka och önskade oss lycka på den fortsatta färden.

Saknaden efter vatten

Jag, som fortfarande såg Trollforsarna framför ögonen när jag blundade, började sakna vatten. I husbilens varma förarsäte hittade jag efter en stunds letande en plats som såg ut att passa bra för natten. Vi tog sikte mot Jockfall och den mäktiga Kalixälven.

Ett par timmars körning senare klev jag stelt ut ur bilen och förhörde mig om möjligheterna att spendera en natt i omgivningen, gärna med el. Det gick alldeles utmärkt och här vred jag av tändningen för sista gången den här natten.

Kalixälvens brusande vatten

När vi såg oss omkring såg det ut som att det steg upp en märklig rökpelare bakom byggnaden som tjänstgjorde som både restaurang, reception och butik. Nyfiket tog vi oss närmare. Jag gillar vildmark och eld och när jag ser något som liknar en brasa drar reptilhjärnan igång.

Ju närmare vi kom desto mer dånade det. Det vi trodde var en eld var vattendimman från ett mäktigt vattenfall i en av Sveriges fyra stora oreglerade älvar. Kalixälven bjöd just här på på ett vattenfall med en fallhöjd på 9 meter och till ljudet av de enorma vattenmassorna somnade vi under en vacker solnedgång.

I nästa del når vi Sveriges östkust och träffar en man som gärna använder utedass fem gånger om året.

• Ishotellet i Jukkasjärvi
• Nutti Sámi Siida – Sámi eco adventures
• Jockfall

Inlägget Från renar till vattenfall dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Vi började närma oss östkusten på vår resa som nu hade tagit riktning söderut. Morgonens frukoststund spenderades intill det mäktiga Jockfallet och när vi var mätta, glada och började känna oss allmänt nöjda och tillfreds med tillvaron började det bli dags att snegla lite på kartan.

Med vana händer städades allt lösöre, som annars skulle farit omkring i bilen under färden, undan och samtliga lådor låstes. Runt husbilen flängde en otroligt glad man omkring på en åkgräsklippare och när han väl kommit så nära vår husbil att vi kunde räkna antalet skäggstrån på hans hakspets började det bli läge att lämna platsen vi spenderat natten på och återigen fara ut på de norrländska vägarna.

Mot motorvägen

Efter det mäktiga skådespelet som naturen omkring Kalixälven bjudit på under gårdagen undrade jag tyst för mig själv om vi skulle få uppleva liknande miljöer där vi skulle tillbringa kommande natt. Var det skulle bli hade vi ännu inte bestämt oss för men det fick precis som tidigare dagar lösa sig allt eftersom.

Det dröjde inte länge innan vi hade letat oss ut på E4:an (eller rättare sagt E10:an. Det är först strax söder om Luleå vägen byter namn). Min ungdoms europaväg som jag under årens lopp både kört och åkt åtskilliga mil på, född Stockholmare som jag är.

Mina käraste minnen av denna i allmänhet ganska tråkiga väg är resorna mellan Falköping och Karlshamn och framförallt biten mellan Jönköping och Värnamo under åren då jag uppvaktade hon som till slut skulle bli min fru och följeslagare.

Bland lastbilar och husvagnar

Lika roligt var det inte att färdas på sträckan mellan Töre och Luleå. Stora, långa vägar fulla med lastbilar blandat med husvagnar som inte såg några som helst problem i att ständigt pendla mellan 70-120 km/h.

Vi hade blivit bortskämda med vacker natur och mysiga samhällen längs med inlandsvägen och i takt med att milen på trippmätaren ökade desto tystare blev det i kupén. Stora motorvägar är bra och effektiva på att flytta folk från punkt A till B men särskilt roliga är de inte.

Påfyllning av proviant

När man är ute flera veckor i taget är det i stort sett omöjligt att packa med sig allt man tänker sig äta under sin resa såvida man inte planerat att leva på frystorkad vakuumförpackad mat. Kyl- och frys började eka tomma och vi bestämde oss för att svänga av mot Storhedens köpcentrum med tanken att snabbhandla en aning.

Det här visade sig vara ett i det närmaste oändligt stort köpcentrum och vår snabba shoppingtur drogs ut till ett två timmar långt orienteringspass mellan hyllor fyllda av allt från gräsklipparbensin till mjällschampo. Matta av ansträngningen kände vi oss av nöden tvungen att leta upp ett matställe och bredvid frisören Agaton Sax (!) hittade vi just ett sådant.

Mätta och glada och med ett bestämt mål att hitta nattlogi bestämde vi oss för att behovet av el – vilket är ett måste för att kunna använda ugn – vida översteg behovet att att stå helt ensamma ute i en skog någonstans. Dessutom kunde det faktiskt vara kul att se och prata med någon annan levande människa som liksom inte hör till hushållet.

Från motorväg till grusväg

Detta ledde oss fram till Jävrebodarnas Fiskecamp. Tack vare appen Ställplatser som jag tipsat om i tidigare inlägg, länk hittar du längst ner i det här inlägget, hittade vi platsen och recensionerna kändes alldeles lagom bra. Dessutom låg platsen bara några timmar bort och vi började bli sugna på att rulla av den tråkiga Europavägen.

Till slut signalerar GPS:en att det är dags att ta av till vänster och vi lydde glatt. Ett par kilometer grusväg ledde oss till slut fram till vårt mål.

Hitta den bästa platsen

Jag som fortfarande är någorlunda grön i husbilssammanhang har nu lärt mig den gängse proceduren när man kommer till okänt territorium. Det här var en av få platser vi har besökt som hade uppmärkta platser och lätt folkskygga som vi nu hade blivit efter ett par veckor i Norrlands inland valde vi en plats långt bort från servicehus och receptioner.

Området runt omkring oss var fullt av gamla hästvagnar och timrade stugor. Det såg nästan ut som om vi klivit av i rekvisitaverkstaden hos High Chaparall. Efter lite letande hittade vi receptionen som logiskt och rimligt hade en stor skylt med texten Jordbrukskassan på sig. Denna var låst och jag började leta efter ett telefonnummer.

Innan jag hunnit vända mig om kom en lätt rödbränd man med illgröna skor klivande med barska steg och mumlade något om att det var honom vi väntade på.

Jag brände av ett leende och följde upp med att fråga huruvida det fanns några lediga platser för oss att stå på över natten?

– Jo, svarade mannen utan att lyfta blicken från golvet.

Jag letade rätt på mitt bankkort och sträckte över det till mannen som tryckte in det i en dosa och kastade tillbaka den på skrivbordet framför mig.

– Kod… KOD, röt mannen till och jag insåg till slut att han ville att jag skulle slå in min kod på dosan han kastat fram.

Efter att ha uppgett mitt namn plitade han ner det i en slags pärm och blängde på mig ett tag vilket jag tog som en uppmaning att lämna rummet.

Den sällskaplige mannen

Väl framme på vår plats intill skogskanten gjorde jag ett kardinalfel.

Vi har stödben bak på vår husbil av någon slags teleskopisk modell vars funktion jag är lite osäker på. I min värld skall man veva på muttern som fäller ner benen från liggande till stående position, när stödbenet är i stående läge skall sedan teleskoparmen expandera tills benet så småningom tar i marken.

Våra stödben börjar expandera så fort man börjar veva på muttern vilket gör att de allt som oftast, beroende på underlag, tar i marken långt innan de står i upprätt läge vilket gör dom i stort sett värdelösa eftersom de då inte stöder bilen utan bara hänger snett utan att ge stöd åt något håll.

Utan vare sig mat eller kaffe i kroppen fick jag för mig att jag där och då skulle kravla in under husbilen med hammare, skiftnyckel och en stor flaska WD-40 för att försöka lösa detta.

Vittring

Så fort någon lägger sig ner på marken inne på en camping med något som kan liknas vid ett problem händer något som kan liknas vid när en haj får blodvittring. Detta märkte inte jag där jag låg under husbilen utan att åstadkomma annat än två skitiga händer och ett väldigt kladdigt stödben.

En man i en husvagn ett par platser bort ställde sig upp och liksom sniffade i luften. Han tog sin krycka och stegade försiktigt ett par steg närmare. Jag fortsatte banka, vicka och spreja och mannen blev mer och mer oblyg i sina försök att se vad jag hade för mig.

Efter en kvart ungefär hade mannen tillslut tagit sig både fram och förbi vår husbil. Jag gav till slut upp mina försök och kravlade svettig fram på det grusiga underlaget.

När man som jag börjar närma sig 40-strecket och går direkt från ett par timmar i förarstolen till att gravla runt i gruset under en husbil reser man sig från liggande till stående utan den värdighet som en vältränad 20-åring besitter och jag torkade svetten ur pannan samtidigt som gubben med kryckan gjorde helt om och kom smygande mellan trädstammarna.

– Är det problem? frågade gubben förvetet.

– Nej då, svarade jag och redogjorde för stödbenens tänkta funktion och mina försök att rätta till det.

Monologens mästare

Gubben tittade med ena ögat på mig och med andra ögat på det kladdiga stödbenet och tog sats.

Vad som följde var en 45 minuter lång monolog som började med en historielektion om platsen vi just nu befann sig. Sedan följde ett par barndomsminnen om mannens alla hundar han ägt, detta ämne gled sedan in på hur man egentligen äter surströmming och vad getmese är för något.

Han fortsatte glatt med att berätta lite om det fantastiska museet som låg en bit bort på området där det fanns inte mindre än 13 hyvlar som är 600 år gamla. Avslutningsvis fick vi höra livshistorien om mannen inne i receptionen och dennes thailändska fru.

Till slut berättade han hur ofta campingen tömde sin trekammarbrunn och avslöjade med ett flin att han bara bajsar på torrdasset.

Undersökning av torrdasset

Jag är svag för torrdass och beslöt mig efter middagen för att göra en empirisk undersökning av dess beskaffenhet. Det är något speciellt att sitta och dingla med benen och resa sig upp med halva skinkan full med stickor innan man skvätter lite talk eller bark över det onämnbara och går vidare med sitt liv.

Torrdasset på Jävrebodarnas Fiskecamp var tvåsitsigt som sig bör och jag beslöt mig därför för att utrymma byggnaden å det snaraste i fall gubben med kryckan hade sett mig gå dit och kanske kommit och knackat på.

Ett ständlgt surrande ljud väckte mig från mina tankar. Ljudet visade sig komma från ett getingbo i vattenmelonsstorlek. Getingar flög in och ut i en aldrig sinande ström och jag hoppade genast ut från dasset utan förrättat värv och såg mig omkring. Ingen gubbe syntes till och jag gick tillbaka till vårt rullande hem.

Kvällen flöt iväg och förvandlades till natt och vi somnade just söder om gränsen mellan norr- och västerbotten.

I nästa del hittar vi en egen sandstrand och blir filmade av en drönare.

• Appen Ställplatser för iOS
• Appen Ställplatser för Android

Läs gärna reseberättelsen från början.

Första delen hittar du här: Intill Vätterns strand

Inlägget Sittplats för två dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Alla resor har sitt slut och vid det här laget började det bli svårt att bortse från det faktum att även vår resa började lida mot sitt slut. Vi har nu nått den sista veckan av resande och på vår färd neråt landet fann vi oss till slut vid trakterna runt Svartberget.

Här bröts det en gång i tiden både järnmalm och kalk och än idag går det att se spår av verksamheten, från botten på kalkbrottet ända upp till toppen på Svartberget.

Ingenting av det här visste vi något om när vi svängde in på resans hittills sämsta väg om man ser till vägens skick.

Åker, väg eller bombkrater

Här och där dök enorma vägarbeten upp där vägen nästan helt och hållet var ersatt av vad som mest liknande en bombkrater. Efter flera kilometers krypande upp, ner och igenom håligheterna i vad som skulle likna en väg förbyttes gruset äntligen till asfalt igen och jag kunde till slut växla upp till fyrans växel.

Vår färd kors och tvärs genom landet hade lett oss in i Vindelns kommun i vackra Västerbotten. Här hittade vi en liten ort vid namn Hällnäs.

Kärleksudden

Det var inte så mycket orten som gjorde att vi valde den här platsen för vår nattlogi, alldeles utanför samhället körde vi nämligen förbi en vacker plats alldeles intill Vindelälven. Den uppmärksamme läsaren minns att vi stannat till vid Vindelälven en gång innan, den gången var vi på väg norrut. Den här gången var vi på väg hemåt.

Vindelälven är lång, nästan 45 mil, och den här delen av älven var ny för oss. Platsen som lockade oss att stanna till hette Kärleksudden och alldeles intill älven bredde en sandstrand ut sig.

Ett anslag på platsen instruerade oss att ta oss in till servicebutiken inne i samhället där vi träffade ett glatt affärsbiträde som hälsade oss välkomna. Vi fyllde på förråden och inne i den lilla affären gjorde vi något som vi inte brukade. På stående fot bestämde vi oss för att stanna två nätter.

Intill Vindelälvens strand

Under skuggan av en stor gran fällde vi ut markisen och gjorde oss hemmastadda. Stranden gapade tom framför oss och tystnaden bröts endast av ljudet från en avlägsen motorsåg någonstans i fjärran.

Det hela var inte långt ifrån en idyll och av oklar anledning fick jag för mig att hoppa ner i älven för ett litet kvällsdopp. Både hundar och fru stirrade storögt på mig när jag frustande simmade ut i den klara älven.

Ganska snabbt fick jag lära mig att Vindelälven är just en älv. Ett par simtag ut befann jag mig helt plötsligt mitt ute i strömfåran och fick anstränga mig för att ta mig tillbaka till den lilla stranden igen.

Ungdomens drönare

Under tiden som jag plaskat runt i det kalla vattnet hade vad jag förmodade var traktens ungdomar samlats på den lilla parkeringsplatsen intill. Solen började gå ner och jag insåg att det kanske var läge att ta på sig torra kläder igen och återvända till husbilens värme.

En drönare bröt tystnaden när den ilsket surrande lyfte från parkeringsplatsen och tog sikte mot mig. Fram och tillbaka, uppåt och neråt for den lilla gynnaren och ungdomarna fnissade borta på parkeringen. Helt plötsligt steg den kraftigt för att återvända till parkeringen igen. Strax efter for ungdomarna iväg och vi var återigen ensamma.

En extra vilodag

Dagen därpå förflöt ungefär likadant. Solen gjorde ihärdiga försök att tränga igenom molntäcket och lyckades så också under långa stunder. Stranden fortsatte att vara tom trots att det nu blivit lördag.

En dag utan bilkörning var ett välkommet inslag och vi gjorde vårt bästa för att ta vara på den.

I nästa del tar vi oss över Höga Kusten-bron och börjar närma oss favoritorten Sveg igen.

Inlägget Kärleksudden vid Vindelälven dök först upp på Ludwig Sörmlind.

När man behöver ta sig från punkt A till B kan man ofta göra det på mer än ett sätt. Jag försöker så ofta jag har tid och möjlighet att undvika de allra största, rakaste vägarna. Det är nämligen under de resor när jag inte har tagit den självklaraste vägen som jag träffat de roligaste människorna eller sett de mest oväntade motiven.

På vår resa genom genom Sverige, som du kan läsa mer om om du följer länken längst ner i inlägget, passerade vi som hastigast Dalarna.

I Övertänger, strax efter Tängerdalens Camping, ligger en liten snickerifabrik dit jag fick för mig att promenera. Jag var på jakt efter en vacker solnedgång och det hittade jag också, men jag snubblade också över den här gamla BMW-bilen i ett dike bakom fabriken.

Intill en liten å som förbinder de två sjöarna Stora Askakaren och Tängran låg den med två hjul långt ner i diket. Mossan börjar få ett ordentligt grepp i lacken och den en gång så stolta bilen ser ut att gå ett oklart öde till mötes.

Klicka gärna på bilden för att få mer information om hur den är fotograferad.

Den färdiga bilden består av två exponeringar. En för förgrunden och en för himlen. Dessa två blandades digitalt ihop i Photoshop med hjälp av luminansmasker.

Bildbehandlingen avslutades med att skuggorna lyftes en aning för att få till det där matta, lite gammeldagsa stuket innan bilden beskars till 3:2 format för att passa ramarna på Printler där det även går att beställa bilden både som poster och numrerad tavla.

Läs mer om Printler och varför jag tycker att du ska använda dig utav det för att nå ut med din fotokonst: 3 anledningar till att använda Printler.

Mitt galleri

Besök gärna mitt galleri på Printler och ta dig en titt. Jag byter ofta ut motiven, har du varit där tidigare kan du med största sannolikhet hitta nya motiv nu.

Ludwig Sörmlind på Printler

Den som vill läsa mer om vår resa genom Sverige gör bäst i att läsa första inlägget i följetången: Intill Vätterns strand

Var är bilden tagen

Inlägget En bortglömd BMW dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Det har hunnit bli September och det innebär att vi definitivt har klivit in i hösten. Här nere i de södra delarna av landet stoltserar fortfarande grenarna med någorlunda gröna bladverk men det är nu bara en tidsfråga innan vi återigen omfamnas av de vackra, varma färger som brukar känneteckna hösten.

Om man befinner sig ute i skog och mark behöver man inte leta särskilt länge innan man hittar delar av skogen som har hunnit lite längre än resten av växtligheten.

Naturen kallar på mig

Efter att ha varit på resande fot och kört upp och ner i vårt vackra land är det svårt att falla tillbaka i vardagen. Skogen och naturen kallar på mig och jag lyder glatt. De här allra sista sensommardagarna innan hösten tar över på riktigt är magiskt vackra.

Direkt efter jobbet på fredagen kastade jag mig med fru, hundar och kamera in i husbilen. Precis som vanligt hade vi ingen aning om vart vi skulle åka. Nästan på chans tog vi oss till Urshult där vi i förbifarten såg en skylt som lockade in oss in på en smal asfalterad väg som efter ett par kilometer förvandlades till en ännu smalare grusväg.

Hösten börjar bland ormbunkarna

Ormbunkarnas färg skvallrade om det stundande årstidsbytet och jag dök ner bland de fuktiga bladen med min kamera.

Klicka på bilderna för att se mer information om kamerainställningar och utrustning.

Inlägget Sensommardagar i September dök först upp på Ludwig Sörmlind.

I trakterna runt omkring Vildmarksvägen kan vädret vara lite lurigt. Under en timme kan man vissa dagar råka ut för väder som representerar fyra hela årstider, allt från strålande sol till hagel och snöstorm. Under hela vår roadtrip från Blekinge till norra Lappland hade vi fantastiskt väder.

Den här bilden togs en av de ljumma sommarkvällarna där regnet liksom hängde och dallrade i luften utan att bryta ut på riktigt. Det var först in på småtimmarna som det bestämde sig för att ösa ner över oss där vi log och sov efter en dag längs de svenska vägarna.

Ankarvattnet

Bilden är fotograferad utan stativ i skymningen och består av 3 exponeringar. Ljusförhållandena tvingade mig att höja ISO oerhört mycket för att kunna få ner slutartiderna tillräckligt för att jag skulle kunna knäppa de olika exponeringarna utan att röra mig allt för mycket.

Dagens kameror är både snabba och intelligenta och efter ett par försök lyckades jag.

Den ljusare av de tre exponeringarna hamnade på ISO 8000 vilket gav mig ganska mycket brus att jobba med, detta i sin tur gjorde att jag fick använda mig av samtliga tre exponeringar i bildbehandlingen för att undvika de allra brusigaste partierierna.

Flera exponeringar

Här kan du läsa mer om du är nyfiken på varför och hur du använder flera exponeringar för att skapa en färdig bild: HDR Guide på Svenska

Följ med på resan från Blekinge till Lappland: Resdag 1 – Intill Vätterns strand

Inlägget Ankarvattnet precis innan regnet dök först upp på Ludwig Sörmlind.

I Matviks hamn ligger det många bryggor. På en av dessa bryggor, där det väderbitna träet möter havet, hänger ett gammalt bildäck i ett rep som skydd för eventuella båtar som står i begrepp att lägga an vid bryggan.

När tidens tand får fäste i saker och ting kan många saker hända. Ibland sker en ohejdbar förfulning men inte sällan drabbas de av vad som i allmänhet går under namnet patina.

Wikipedia kännetecknar tillståndet bland annat såhär:

En väl bevarad patina anses ofta ha en värdeförhöjande effekt på äldre föremål, både vad gäller estetiska och ekonomiska värden.

Jag är beredd att hålla med. I den här bryggans fall är det tveksamt om slitaget förhöjer det ekonomiska värdet, men enligt mig gör den bryggan mer vacker.

Häng upp bilden hemma hos dig

Jag har varit medlem hos onlinegalleriet Printler sedan starten. Om du lksom jag gillar att fotografera och har för avsikt att dela med dig av dina alster kan jag varmt rekommendera dig att ansluta dig du också.

3 anledningar att använda Printler

Fotot på bryggan finns både som poster och som numrerad tavla i begränsad upplaga. Du hittar mer information här:

Längst ut på bryggan – Printler.se

Inlägget Längst ut på bryggan dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 14 oktober, 2017

Hötorgskonst är en lite skämtsam benämning på dussinkonst. I första hand tavlor, eller rättare sagt målningar, men uttrycket kan lika gärna appliceras på bilder och fotografier. Jämför med kliché eller klyscha. Samtliga dessa ord är uttryck som används för att förminska dig själv, ditt arbete eller dina bilder och de flesta råkar ut för att andra människor – ofta andra fotografer – förr eller senare uttrycker sig nedlåtande om dina bilder någon gång under sin karriär. Detta oavsett om man är en glad amatör eller en erkänt duktig fotograf.

Hötorgskonst eller en släng av Jantelagen?

En klyscha är ett språkligt uttryck för att beskriva något, i oss fotografers fall ofta en bild eller ett motiv, som använts så ofta så det har slitits ut vilket i sin tur gör att bildens innebörd är i stort sett värdelös. Solnedgångar är ett typiskt sådant motiv, precis som makrobilder på blomblad täckta av vattendroppar eller något annat vanligt förekommande stilleben. Detta är naturligtvis helt fel och jag ska berätta varför.

Det finns nämligen inga “fel” motiv. Det du ser framför dig när du står med kameran redo framför dig och försöker föreviga på bild är ditt motiv och ingen annans. Om man är en någorlunda frekvent besökare på någon av Facebooks alla fotorelaterade grupper eller något av de många fotoforum som finns överallt på nätet kan man ofta läsa att motiv eller platser redan har blivit fotograferade av andra fotografer. Precis som att varje efterföljande bild efter den första som blivit fotograferad på en plats skulle vara sämre bara för att den inte var först.

Låt negativiteten fungera som en drivkraft istället

Det här är inte något som du ska lägga någon som helst vikt vid. En av världens mest fotograferade platser är Antelope Canyon i Arizona, eller Horseshoe bend i samma delstat. Bägge dessa platser är otroligt vackra och jag misstänker att det finns mängder utav bilder tagna härifrån. En enkel bildgoogling ger en aning om antalet postade bilder på nätet, minst lika många ligger säkert kvar på diverse minneskort och hårddiskar på datorer runtomkring i världen. Inget av detta skulle få mig att inte vilja ta en bild på dessa platser om jag hade haft förmånen att befinna mig där.

Läs mer:  Dela bilder på nätet – De 5 bästa bilddelningstjänsterna

Det tycker inte jag heller att du ska tveka att göra. Låt inte någon annan tala om för dig vad dina bilder är värda, speciellt inte innan de faktiskt är fotograferade.

Bilden i det här inlägget är fotograferad under en ganska blygsam solnedgång i Västerbotten under vår resa genom Sverige i somras. Den pråmliknande farkosten är en av Vägverket donerad bilfärja som hjälpte bilister och andra över Vindelälven innan en bilbro så småningom byggdes på platsen. Den gamla vägfärjan fungerar numera som samlingsplats för ortsborna vid Råstrand. Det någorlunda unika motivet lyfter kanske bilden från Hötorgskonst till något ”bättre” – men vem gör den bedömningen?

Solnedgångar kan man aldrig få för mycket av

Jag beundrar vacker natur och jag dras gärna mot det varma ljuset i solnedgångar. Det här ser du snabbt om du bläddrar runt bland mina bilder. Följ mig gärna på Instagram, där lägger jag ofta ut bilder långt innan de så småningom hittar ut här på fotobloggen.

• Läs mer:  Så får du fler följare på Instagram
• Läs mer:  Ladda upp bilder på Instagram från din dator

Vad tycker du?

Håller du med mig eller låter du andra påverka vad och hur du fotograferar? Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet här nedan.

De första höststormarna har börjat vina utanför husknuten och det börjar bli läge att se tillbaka på de varma sommardagarna som nu definitivt är förbi. Det här året har jag många glada, varma minnen med mig in i den kalla årstiden vi nu står inför även om sommarvädret i år inte bjöd på några rekordvarma temperaturer.

Varmt väder är inte ett måste för att skapa härliga sommarminnen. Jag sitter för tillfället och bläddrar igenom mängder utav bilder från sommaren och det räcker med en snabb blick för att jag ska kastas tillbaka till kvällen intill den brusande Trollforsen eller den fantastiska dagen som tillbringades uppe på Stekenjokk där vi var helt ensamma utan vare sig andra bilar, renar eller samer.

Bilder är magiska på många sätt och vis. Inte bara för effekten dom kan ha på oss när vi träffar rätt med färg, form och komposition. En bild är ett fruset ögonblick och ett bildligt bevis av ett ögonblick som aldrig någonsin kommer kunna upplevas igen. Jag har bilder på min hårddisk som är väldigt många år gamla men det räcker med att jag öppnar bildmappen för att med ens färdas tillbaka alla dessa år i tiden till tidpunkten då bilden togs.

En av mina favoritbilder från min sommar ser du i det här inlägget. Långt borta i bakgrunden skymtar du husbilen som tog oss från Mörrum, till Karesuando och tillbaka igen.

Läs mer: 876 meter över havet

På en av få stenar uppe på kalfjället vid Stekenjokk sitter min fru sedan snart 10 år och njuter av stillheten tillsammans med våra två hundar.

Uppdaterad 29 oktober, 2017

Bron på bilden i det här inlägget är en av många broar som spänner den mäktiga Kalixälven. Vattenfallet som rinner under bron har en fallhöjd på 9 meter och ställer du dig uppe på bron bjuds du på ett imponerande skådespel. Strax efter att jag tog bilden gick jag över bron för att ta mig över till den andra sidan älven. Där stod jag helt plötsligt öga mot öga med en av de största renarna jag har sett.

Turligt nog var renen förmodligen räddare för mig än jag för den men helt säker kan jag inte vara, efter ett par sekunders stirrande på mig gjorde renen helt om och galloperade guppandes iväg längs med bilvägen för att så småningom vika av in mot den lappländska vildmarken igen.

Kalixälven är en nationalälv och är en av Sveriges oreglerade älvar. Från Kebnekaisemassivet vid Kiruna flyter den 43 mil genom landet för att till sist mynna ut i Bottniska viken. Naturen längs med älven kan inte beskrivas på något annat sätt än riktig lappländsk vildmark. Naturen i och omkring Jockfall blev snabbt en av mina favoriter under vår resa genom Sverige i somras.

Läs mer: Från renar till vattenfall

Bilden är en av många som jag fotografera runtomkring vattenfallet och närmare vattnet än så här vågade jag mig inte. Varje sekund forsar enorma mängder vatten förbi och tar man ett snedsteg här blir man förmodligen både blöt och mörbultad. Till höger i bild hittar man Kalixälvens enda laxtrappa där tusentals passerar varje år förbi det brusande fallet.

Exponera för högdagrarna

Bilden består av två exponeringar. Jag fotograferade totalt 3 exponeringar där jag exponerade för högdagrarna. Till min hjälp i bildbehandlingen hade jag en +2EV och en -2EV exponering att plocka detaljer ifrån men det räckte gott och väl med normalexponeringar tillsammans med den ljusare exponeringen för att få fram alla små detaljer både i himlen samt i de rödaktiga klipporna intill vattnet.

Utsikten över ett vattenfall

Jockfall är en liten plats där få människor håller till. 2010 bodde här 53 personer. Andelen fiskare, jägare och helt vanliga människor som gärna befinner sig i naturen är desto fler. Jag delade de hala klipporna med ett flertal fiskare men de hade alla valt att försöka lura storlaxen lite längre nedströms. Jag passade också på att ta ett par bilder uppifrån bron. Även denna bild består av 2 exponeringar. För att få till de vackra solstrålarna fotograferade jag med en så liten slutare som möjligt.

Läs mer: Den enda laxtrappan i Kalixälven

Foto och bildbehandling med flera exponeringar

Nästan alla färdigredigarade bilder i den här fotobloggen består av 2 eller flera exponeringar. Är du nyfken på varför och vill veta mer om HDR kan du läsa mer på följande länk:

Läs mer: HDR Guide på Svenska

Uppdaterad 18 oktober, 2017

Få ämnen är så pass väl diskuterade bland svenskarna som vädret. Det spelar ingen roll om solen skiner, regnet öser ner eller hagelkorn stora som julskinkor susar ner från himlen. Oavsett i vilket sammanhang du tar upp ämnet väder kommer du med största sannolikhet möta åtminstone en person som har något att säga om det. Vädret är en perfekt isbrytare och ämnet i sig kan lätta upp nästan vilket samtal som helst.

Själv är jag ganska väderoberoende, om jag har för avsikt att ge mig ut i spenaten gör jag så oavsett väder medan andra låter vädret styra helt och hållet. Min barndom kantades av något som nästan kan liknas vid ett förakt för väderlekssprognoser. Att planera nästföljande dags aktiviteter baserat på väderleksrapporten kvällen innan var enligt min fader i det närmaste förryckt. Det räckte liksom med att fösa undan gardinen på morgonkvisten för att se vad för slags väder vår herre behagade välsigna oss med den dagen och sen var det liksom inte mer med det.

Nu när jag uppnått den smått aktningsvärda åldern av 37 år inser jag att jag ytterst sällan, eller egentligen aldrig, planerar någonting efter vädret. Förr i tiden, när jag mer än gärna fladdrade omkring beväpnad med ett fiskespö, lät jag ofta väderleksrapporten diktera mina helger och semestrar.

Det handlar inte om vädret

Egentligen spelar det ingen roll vad för slags väder man möts av när man slår upp ögonen på morgonen. Om man är i arbetsför ålder och har ett jobb att gå till får man så göra oavsett om det regnet eller om solen skiner. Samma sak gäller under semestern. Det går liksom inte att pausa ledigheten bara för att det råkar ligga ett lätt duggregn i luften.

Planerat oplanerad

När det kommer till arbete eller sysslor i övrigt gillar jag att planera. Jag kan med lätthet ruta in hela kommande arbetsår i timsvida block och planera varje dags aktiviteter. När det kommer till mina lediga dagar är jag därför helt tvärtom. Jag försöker ständigt att leva i nuet och när det kommer till semestern går jag helt och fullt all-in. Från första dagen till den sista undviker jag i möjligaste mån att planera mina förehavanden. Jag tar av mig armbandsur och stänger av mobilkalenderns notifikationer. Att i den ekvationen blanda in vädret känns bara dumt.

Regler är till för att brytas

Sommarens stora biltur var däremot något som jag hade planerat. Jag visste inte alls var vi skulle hamna eller vilken väg vi skulle ta, däremot visste jag att vi det här året skulle stanna en dag uppe på Stekenjokk. Första gången vi var här var 2016 och den resan bestämdes under ett ö-råd vid frukostbordet samma dag i all hast. Då firade vi bröllopsdag uppe på det vidsträckta kalfjället och trots strulande värmesytem och trotsregntunga skyar gav de väldigt speciella omgivningarna oss mersmak.

Läs mer: Roadtrip med husbil genom Sverige 2016 – sida 7

Den här gången såg vi till att ha minst ett helt dygn på oss uppe bland fjälltopparna och för att lyckas med det krävdes det att vi övernattade alldeles i anslutning till den del av Vildmarksvägen som går över Stekenjokk.

Paus längs med vildmarksvägen

Sent omsider hittade vi till Lia Ranch där vi fick plats på en liten grusplätt intill Ankarvattnet. Regnet hängde hotfullt över oss i luften under hela kvällen och så fort jag tog på mig jackan för att ge mig ut i naturen var det som att någon öppnade kranen lite på glänt.

Bilden i inlägget består av 3 exponeringar. Mitt stativ hade jag glömt i husbilen och då solen redan hade dykt ner bakom horisonten var det inte läge att vända om för att hämta det. Istället försökte jag göra det bästa av situationen och fotografera handhållet. För att undvika rörelseoskärpa satte jag ISO på auto och lät kameran styra slutartid och ISO-värde. Tack vare ISO 800 lyckades jag efter att par försök hålla kameran tillräckligt stilla för att skjuta av tre skarpa exponeringar från -2EV till +2EV. I bildbehandlingen använde jag mig endast av normalexponeringen och +2EV.

Jag skjuter väldigt ofta av många fler exponeringar än vad jag sedan använder mig av i bildbehandlingen, men det är svårt att veta där man står i regnet på en mjuk sandstrand så jag tar hellre det säkra före det osäkra och fotograferar ett par exponeringar extra. Jag kan alltid kasta de exponeringar som jag inte använder i papperskorgen men jag kan inte på ett lätt och bra sätt återskapa exponeringar som jag aldrig fotografera i efterhand.

Läs mer om hur och framförallt varför jag använder mig av flera exponeringar när jag fotograferar:

Läs mer: HDR Guide på Svenska

Berätta gärna mer om platser och tillfällen som du befunnit dig i utan att planera det och där du framförallt inte låtit vädret diktera villkoren för dig. Lämna en kommentar!

Internet är fullt av bilder, grafik och video. Vi fotograferar, skriver och skapar digitalt material som aldrig förr och var du än vänder dig om möts du av media av något slag. Du som driver en fotoblogg vet värdet av en bild, förmodligen kommer majoriteten av dina besökare till dig just på grund av dina bilder. En bild säger mer än 1000 ord är ett ordspråk som de flesta känner igen.

Obs! Inlägget innehåller annonslänkar

Om du är en kommersiell fotograf förstår du vikten av bilder, och framförallt vikten av ett ordentligt system för att arkivera och hålla ordning bland dom så att du snabbt och lätt kan hitta bilder som du har fotograferat, även flera år bakåt i tiden. Många fotografer har i sina avtal gentemot sina kunder en del som reglerar eventuella efterbeställningar och hur länge som bilder ska sparas och kunna återställas. Det är kanske något som du själv gör?

Arkivera, håll ordning och spara

I takt med att ditt bildbibliotek växer blir det också allt mer viktigare att hålla ordning och reda bland dina bilder och framförallt se till att de är säkerhetskopierade. Även om hårddiskar nuförtiden är små tekniska underverk som håller i år efter år händer det trots allt att de går sönder. Jag har varit med om flera hårddiskkrasher under min tid som datoranvändare.

Om man har tur kommer hårddiskfelet sakta smygande och man hinner rädda det som räddas ska från den fallerande disken men risken att hårddisken helt tvärt ger upp är lika stor, om inte större. Står du då utan en fungerande lösning för säkerhetskopiering kan det vara svårt att rädda en förlorad fil.

När olyckan är framme

Med lite tur kan du med hjälp av olika tekniska hjälpmedel och lösningar rädda filer och foton även från en kraschad disk men genemsamt för alla dessa lösningar är att det tar tid och du kan inte med säkerhet veta om de kommer fungera. En stor hårddisk på flera TB kan ta dagar att grundligt söka igenom och återskapa bilderna.

Läs mer: Så räddar du dina filer om hårddisken kraschar – PC för Alla

Mängden data ökar för varje dag

Antalat bilder, texter, och data i största allmänhet ökar lavinartat för varje sekund. Från det att du har vaknat på morgonen, tagit en dusch, startat din kaffebryggare och satt dig ner vid datorn har ofantliga mängder data skapats av människor och användare runt om på jorden. Det är svårt att sätta på fingret på hur mycket data som genereras varje sekund men för att få lite perspektiv så har över 90 procent av alla data som finns i världen skapats under de två senaste åren. Bara under tiden du öppnat ögonen och startat duschen har över 400,000 tweets skickad. Under tiden det tar dig att duscha färdigt och sätta dig ner vid köksbordet för att snabbt kolla av ditt Facebook-flöde har användare runtomkring i världen gjort över 3.6 miljoner sökningar på google – varje minut.

Läs mer: Data never sleeps 5.0

Just dina bilder på Instagram eller dina inlägg på Facebook är en försvinnande liten del av all denna data och i det stora hela kan de kännas betydelselösa – men är dom verkligen det? Förr i tiden, innan digitalkamerornas tid, vad foton analoga och de ramades in och hängdes upp på väggar runt om i hus eller ställdes i vackra ramar på skrivbord. Så länge man sparade filmnegativen kunde man framkalla en ny bild och det enda sättet att bli av med bilderna för alltid var om de helt enkelt blektes till oigennkännlighet, förstördes i en brand eller liknande eller helt enkelt stals.

På frågan om vad man först och främst skulle rädda ur sitt brinnande hus svarar 44% av svenska folket fotoalbumet när Folksam ställde frågan 2011.

Nuförtiden är allt mer bilder digitala men det gör dom inte mer värdefulla. Trots det är det många människor som inte alls använder någon som helst backuplösning. När du uppgraderar eller köper en ny mobiltelefon är det förmodligen inte de installerade apparna som du är orolig för – de går alltid att installera om igen. Men fotona du har tagit med telefonen och som bara finns lagrade i själva telefonen är det värre med. Om du säljer telefonen eller om den av någon anledning går sönder bortom räddning är också bilderna förlorade.

Du behöver inte säkerhetskopiera allt

Jag menar inte att du ska spara varenda selfie du någonsin har tagit, eller alla bilder på frallor, middagar eller skärmdumpar från olika hemsidor som kanske ligger i din telefon eller i din kamera. Lägg bara tid och energi på att spara det som är viktigt för dig och som du på riktigt skulle sakna om du blev av med. Det finns många som medvetet inte säkerhetskopierer sina bilder och helt enkelt lever med risken att de en dag puts väck kan försvinna.

Läs mer: Jag har valt att strunta i backup av mina bilder – Moderskeppet.se

Det här är inte något för mig, jag vill veta att jag hela tiden kan återskapa en förlorad bild. Ända sedan jag köpte min första digitala systemkamera har jag sparat och framförallt säkerhetskopierat alla råfiler från bilder som jag har bildbehandlat. Om jag efter en fotosession ute vid kusten kommer hem med 400 olika exponeringar på minneskortet sparar jag naturligtvis inte alla dessa, utan bara de som jag anser hålla tillräckligt hög klass för att bildbehandla vidare.

När det gäller mobiltelefonbilder är jag inte lika nogräknad, trots det tas det en automatisk backup av samtliga bilder jag knäpper av. Jag använder mig av Google Photos för det här där man kan åtnjuta obegränsat utrymme för bilder och även filmer (under vissa förutsättningar).

Obegränsat kostnadsfritt lagringsutrymme.

• Foton komprimeras för att spara utrymme. Om ett foto är större än 16 MP, ändras storleken på det till 16 MP.
• Du kan skriva ut 16 MP-foton i god kvalitet i storlekar upp till 60 x 40 centimeter.
• Videor med högre upplösning än 1 080 p skaländras till HD 1 080 p. En video med 1 080p eller lägre kommer nästan att se ut som originalet.

Läs mer: Google Foto Hjälp

Min backuplösning

Jag använde mig tidigare utav tjänsten Crashplan för min fotobackup och var en nöjd kund under lång tid. Tjänsten var billig, smidig att använda och kändes både trygg och säker. Som en hemmaanvändare betalde jag 5$ per uppkopplad dator och jag kunde låta vänner och bekanta använda min dator som backuplösning. Det här ändrades i Augusti 2017 då Crashplan meddelade att man inte längre skulle erbjuda konton för hemmaanvändare.

Trots att jag var nöjd med tjänsten i övrigt var jag inte beredd att teckna ett företagsabbonnemang för att hålla mina foton och dokument. Istället började jag se mig om efter alternativ. För varje vecka som går samlar jag på mig mer och mer data och framförallt bilder som jag vill ha säkerhetskopierad.

Tack vare den utbyggnaden av fibernätet i Blekinge är huset där jag sitter och skriver inte längre hänvisad till en svajig ADSL-koppling (som senare blev en lite mindre svajig VSDL-anslutning). En molnbaserad backuplösning fungerar därför utmärkt.

Backblaze

Chrashplan själva rekommendera tjänster Carbonite för sina hemmanvändare. Priset i oktober 2017 var 59.99$ per dator och år och för att använda tjänsten måste man betala per helår. Jag ogillar starkt bindnings- och uppsägningstider och valde därför bort tjänsten och letade vidare.

Google Säkerhetskopiering och synkronisering

Om du använder dig utav Google Mail eller någon annan Google-tjänst har du redan ett Google-konto och i och med det har du också tillgång till Google Drive. I grundutförandet som inte kostar något får du tillgång till 15GB data.

Läs mer: Säkerhetskopiera och synkronisera med Google Drive

I skrivande stund har jag ungefär 2TB data som jag vill säkerhetskopiera vilket skulle göra tjänsten onödigt dyr. Istället valde jag tjänsten Backblaze för min säkerhetskopiering.

Tjänsten kostar 5$ per dator du ansluter. Då kan du också säkerhetskopiera eventuella USB-diskar som du idag använder som backup. Jag använder tjänsten och jag rekommenderar den verkligen för alla som är rädd för att förlora bilder och dokument men inte riktigt orkar sätta sig in i hur man gör. Med Backblaze är det inte svårare än att starta igång ett program, allting sköter sig själv i bakgrunden.

Prova att säkerhetskopiera med Backblaze gratis i 15 dagar

Använd följande länk för att prova Backblaze helt utan kostnad i 15-dagar. Om du tycker att tjänsten passar dig och dina behov kan du registrera dig och sluta oroa dig över risken att förlora en bild. Obs! Länken är en annonslänk.

Om olyckan ändå är framme

Den bästa tidpunkten att börja säkerhetskopiera var igår, den näst bästa är nu. Att tänka på säkerhetskopior och backup ärinte alltid det roligaste man kan göra. Ungefär som att tänka på pensionssparande precis när man tagit studenten. Om du någon gång tänkt ta tag i det är just nu en ypperlig tidpunkt.

Om olyckan ändå är framme och du står utan backup finns det en viss chans att det går att rädda åtminstone en del av dina filer.

Läs mer: Så gör du om hårddisken krashacar – TkJ.se

Data Recovery – Vi räddar din data – Ahlberg Data

Missa inga inlägg!

Prenumerera på alla inlägg som läggs ut här! Du hittar ett formulär till höger i sidospalten. Dela gärna inlägget på Facebook eller med någon som du vet skulle behöva ta tag i sin backupsituation.

Uppdaterad 26 oktober, 2017

Min fotoutrustningshistoria påminner om många andra fotografers. En enkel kamera införskaffas i tonåren, den här kameran får man kanske i form av en julklapp eller så sparar man helt enkelt själv ihop till den och sedan dröjer det inte länge innan man får upp ögonen för fotograferandets underbara värld och är fast. Den första kameran som jag skulle kunna säga var min egen var en Kodak Ektra. Årsmodellen är jag osäker på men jag gissar på att den härstammade från någonstans i mitten av 80-talet.

Det här var en väldigt rolig kamera att ha med sig var jag än gick och jag fotograferade det mesta jag kunde tänka mig med den.

Höjdpunkten måste varit då jag under en skolresa på Gotland med tillhörande besök nere i den mörka Lummelundagrottan fotade upp ett antal filmrullar innan vår fotointresserade magister – eller om det var fröken – rådde mig att antingen införskaffa någon slags blixt eller sluta fotografera bilder i grottans mörker som med största sannolikhet skulle bli så pass underexponerade att de inte skulle visa något annat än svärta. Mitt avtryckarfinger gick varmt bland stalaktiter och våta klippväggar, 110-filmkasetterna var nämligen inte alltför dyra att köpa in – däremot kostade det ganska mycket pengar att få bilderna framkallade.

Uppsving för analog fotografering

Idag kan du faktiskt fortfarande köpa 110-film. Den analoga fotograferingen är populärare än någonsin och hittar analog film i många olika former och färger lite varstans. Brunos Bildverkstad lagerför bland annat 110-film och det finns många andra fotobutiker som kan hjälpa dig att ta fram film till din gamla analoga kamera.

I takt med att min fotoutrustning växte och moderniserades byttes så småningom den gamla Kodak-kameran ut. När digitalfotot sedan slog igenom på allvar lyckades även jag till slut lägga vantarna på en digital spegelreflexkamera. Jag stod länge och velade mellan Canon och Nikon och tillslut bestämde jag mig för det förstnmämna och jag har varit trogen Canon sedan dess.

Läs mer: I kameraväskan hos en landskapsfotograf

Vidvinkelobjektiv är något jag föredrar och tycker om att använda. När jag tillslut växte ur instegsmodellen jag började mitt digitalfoto med köpte jag en Canon EOS 700D. Det här är en kamera med en APS-C-sensor vilket i sin tur betyder att man använder sig av objektiv anpassade för en cropsensor. På Canonspråk hetter denna objektivfattning EF-S. Jämför med EF som objektivfattning heter på objektiv anpassade för att användas på fullformatskameror.

Det objektiv som oftast satt monterat på min Canon EOS 700D var just ett vidvinkelobjektiv från Sigma. Vill du veta mer om skillnaden mellan fullformat och crop-sensorer kan du läsa mer på fölajnde länk:

Läs mer: Skillnaden mellan fullformat och APS-C kameror – absoluteironic.se

Sigma 10-20 mm EC DC HSM

Så småningom tog jag steget och gick över till fullformat vilket betyder att jag gick från en kamera vars sensor hade måtten 22,3 x 14,9 mm till en kamera med en sensor i fullformat.

Tillverkare av objektiv har olika benämningar på sina objektiv och objektivfattningar. Vidvinkelobjektivet som jag så ofta använde med din 700D hette Sigma 10-20 mm EC DC HSM. Det man ska fokusera på är förkortningen DC.

DC på Sigmaspråk innebär att objektivet är avsett för APS-C-kameror, hade objektivet istället hetat DG hade det varit anpassat för fullformatssensorer. Det som kan röra till det är att objektvet, trots att det är anpassat för APS-C-sensorer, är byggt med ett EF-fäste – vilket är fästet som används till fullformatssensorer.

Det är nu det börjar bli rörigt. Ett objektiv med EF-S fäste går inte att montera på en fullformatskamera, objektivet går så pass långt in i kamerahuset att spegelmekanismen riskerar att ta i själva objektvet. Ett objektiv med EF-fäste går däremot att montera både på en APS-C-kamera och en fullformatskamera.

Hur kan detta komma sig?

Jag tror att Sigma helt enkelt valt att använde sig av EF-fäste både till DC och DG-serien av kostnadsskäl. På detta sätt kan man undvika att tillverka två olika sorters hus till Canonkameror och man kan därmed spara pengar och tid genom att hålla sig till ett enda fäste. Du kan fortfarande fysiskt montera dit objektivet på en fullformatskamera utan att riskera att någonting går sönder, däremot kommer bilderna inte alls se vidare bra ut på en fullformatskamera.

Vad betyder det här för dina bilder?

Precis i min övergång från APS-C till fullformat hade jag inget vidvinkelobjektiv tillgängligt. Jag ville ändå prova att fotografera med Sigma-objektivet som jag under åren blivit så förtjust i. Då objektivet är byggt för att användas med en mindre sensor så får man med en fullformatskamera en extrem vinjettering.

Effekten kommer sig av att man helt enkelt fotograferar delar av objektivet. Med lite kreativ beskärning och arbete i Photoshop kan man ändå få till användbara bilder men i ärlighetens namn är det knappt värt besväret.

Nästa Sigmaobjektiv jag köper med avsikt att monteras på min fullformatskamera kommer därför vara av DG-modell.

Läs mer: Sigma Lens Abbreviations – Photographylife.com

Canon 6D och Sigma 10-20 direkt ur kameran

Videon visar exakt hur det ser ut direkt i kameran. Filmen ser ut att vara filmad inne i en kameraaffär av något slag med exakt samma sorts kamera och objektiv som jag har använt när jag fotograferade bilderna i det här inlägget.

När det kommer till fotokonst och försäljning finns det olika vägar du kan gå för att tjäna pengar på ditt digitala skapande. Även om det finns många fotografer som har fotograferandet som en slags hobby eller avkoppling och som njuter av att ta och skapa bilder finns det också många som gärna skulle vilja kunna tjäna en slant på sin fotokonst.

Du känner nog igen den där speciella känslan om du någon gång har laddat upp en bild på Facebook, Instagram eller något annat socialt nätverk och någon ute i världen som du varken känner eller har hört talas om ser din bild och trycker på gilla.

Du kommer kanske ihåg hur det kändes när någon för första gången gillade en bild du postade på Instagram eller den första positiva kommentaren från någon som sett ditt inlägg i sitt flöde och beslutat sig för att lämna en kommentar.

Läs mer: Så får du mer följare på Instagram

Jag följer många spännande fotografer och digitala kreatörer på Instagram och jag ser ofta frågor bland de många kommentarerna om det finns möjlighet att köpa bilder eller utskrifter. Hur gör du själv när du får frågan?

Ett sätt är att helt enkelt skicka iväg din digitala fil till ett tryckeri av något slag och sedan sälja den färdiga tavlan – eller så kanske du har en fotoskrivare hemma som du använder för att skriva ut dina bilder?

Ett annat sätt, som jag själv använder är att sälja fotokonst via Printler.

Vad är Printler

Printler har funnits i två år och har fram tills nu siktat in sig på den svenska marknaden. I går ändrades detta och du kan nu med Printlers hjälp sälja din fotokonst till hela EU samt Norge.

Jag har skrivt om Printler förr där jag går igenom grunderna och varför jag tycker att du också ska använda tjänsten. Klicka på länken här nedan för att läsa mer.

Läs mer: 3 anledningar att använda Printler

För att fira den internationella lanseringen lämnar Printler 20% rabatt ända fram till måndag den 30/10 – 2017.

Har du inte besökt Printler innan så rekommenderar jag dig verkligen att titta in bland de många olika fotografernas gallerier så fort du har läst färdigt det här inlägget. Du kanske hittar du din nästa tavla som du hänger upp i vardagsrummet där?

Om du redan använder Printler så bör du så snabbt som möjligt se till att alla dina bilder har engelska titlar och taggar för att kunna sälja din fotokonst även utanför Sverige.

Vill du veta mer?

• Mitt galleri på Printler
• Printler på Instagram
• Printlers lanseringskampanj på Facebook