Hällevik är känt för ett par olika saker. Här ligger strandvallen där Mjällby AIF spelar sina hemmamatcher och orten härbärgerar Hällevik Tradjazz Festival som är en av Sveriges största jazzfestivaler. Här hittar du och ett fiskemuseum och en camping. Men inget av detta fick mig att köra hit i söndags.

Jag är svårt riden av ångest på söndagar om jag inte på lördagen eller under veckan som gått kunnat få utlopp för min kreativitet på något sätt. Det här händer allt som oftast, jag nosade på det i det förra inlägget. Läs gärna det om du inte redan har gjort det.

Läs mer: Skrivkramp och kreativitetstorka

Under den gångna helgen välsignades vi med ett hejdundrande fint väder, i alla fall under lördagen. Trött efter veckans öden och äventyr orkade jag inte ta till vara på det här vilket fick mig att under söndagen vanka av och an i och runt omkring huset där jag bor intill Mörrumsån som en äggsjuk höna. Jag började känna av en begynnande söndagsångest.

Min fru tröttnade på mig

Malin, min musa och fru sedan snart 10 år tillbaka, känner väl igen det här då det är ett beteende som jag uppvisat i princip var och varannan helg sedan de första trevande veckosluten i början av vårt förhållande. Tillsammans såg vi därför till att hushållets fyrbenta medlemmar fick på sig sina vinterkläder, när det var avklarat satte vi oss i bilen och lämnade Mörrum.

Vi har nämligen en hårig kinesisk liten nakenhund som fryser bara han hör ordet U-T-O-M-H-U-S bokstaveras och en schäfer som inte gärna blir nedkyld. Därav deras utstyrsel.

Med djur och fru i bilen tog vi sikte mot närmaste apotek. Jag har tydligen kommit upp i den åldern då jag på riktigt får en lite högre puls av det faktum att det har öppnat ett apotek som är öppet till 21 på kvällarna. Sorgligt och kanske lite gulligt, jag är inte rätt man att bedöma det.

Väl inne på apoteket tröttnade jag dock snabbt och innan jag visste ordet av rullade vi ut på E22:an mot Sölvesborg. Vår färd utan mål gick på allt från stora asfalterade Europavägar till små tjälskadade grusvägar och till sist parkerade jag intill hamnen i Hällevik. Vattnet stod högt, det var kallt och här fanns bara vi och en flock ankor.

I en liten fiskehamn i Hällevik

Med kameran på stativ tog jag mig på ostadiga ben ner till de översvämmade stenpirarna som ledde fram till diverse olika bryggor. Ljuset var platt och tråkigt men det här ville jag inte låta hindra mig från att knäppa av ett par bilder. Jag experimenterade vilt med olika kompositioner och kom till slut hem med ett par bilder jag blev nöjd med.

Precis som vanligt använde jag mig av ett flertal exponeringar. Jag ställde in kameran på 7 exponeringar med 1EV mellan varje. Ljuset på platsen krävde långt ifrån så många olika exponeringar och hemma vid datorn kastade jag alla exponeringar som jag inte hade någon användning för. De som låg kvar på hårddisken användes till bilderna ni hittar i det här inlägget.

Läs mer: HDR Guide på Svenska

För att riktigt kunna visa hur högt vattnet stod använde jag mig av ett cirkulerande polariseringsfilter. Det här en fantastisk bit plast som jag använder nästan hela tiden när jag befinner mig invid vatten av något slag. I följande inlägg kan du se hur man kan porträttera vatten nästan helt utan reflektioner.

Jag använder ett billigt filter i en billig filterhållare vilket gör att jag inte behöver känna mig allt för orolig för att något ska sönder, även om jag håller mig nära marken eller vid vassa klippor. Jag tycker mig inte se någon märkbar skillnad i skärpa mot när jag inte använder filtret och på det stora hela är jag väldigt nöjd med det. När jag blir rik kommer jag förmodligen köpa ett annat slags filter tillsammans med ett par olika gråfilter i varierande styrka, men dit har jag inte riktigt kommit ännu.

Läs mer: Åkroken vid Mörrumsån

Klicka på bilderna i inlägget för att se en större version. Lämna gärna en kommentar om du har läst hela vägen ner hit. Jag är övertygad om att bloggvärlden mår bra och frodas av fler kommentar överlag.

Det är inte bara den här bloggen som mår bra av lite liv och rörelse i kommentarsfältet, jag tror att det gäller de allra flesta bloggar – oavsett om det är inriktade mot foto eller inte. :)

Inlägget Hällevik och högt vatten dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Stilleben är en utmärkt konstform att ägna sig åt om man är intresserad av fotografi och vill lära sig mer om hur sin kamera och eventuella ljuskällor fungerar och samspelar med varandra. Stilleben uttalas med betoning på den andra stavelsen, man säger alltså stillében och inte stille-ben. Chansen är ganska stor att du har provat på det här sättet att fotografera flera gånger – kanske till och med utan att veta om det.

Stilleben är inte konstigare än att man avbildar föremål med pensel eller som i vårt fall en kamera. Redan på 1500-talet började den här konstformen få upp lite fart och idag avbildas ett stort antal stilleben varje dag. Har du någon gång knäppt av en bild på din mat ute på restaurang? Vips så har du fotograferat ett stilleben.

Vad är ett stilleben?

Namnet tror man sig härstamma från det nederländska ordet stilleven där still står för stilla och leven för liv. Ibland kan man höra benämningen nature morte vilket är samma sak. Den här motivkategorin innehåller endast föremål och allt som oftast sådana föremål som man hittar i hemmet som blommor, böcker eller som i det här inlägget ett äpple och en kameralins.

Jag erkänner villigt att det här inte är något som jag sysslar med särskilt ofta. När jag känner suget att ta fram kameran är det ofta landskap som blir avbildade. Men för att det ska fungera behöver vädrets makter vara på min sida och det är dom långt ifrån alltid. När det här inlägget skrivs piskas min del av Blekinge av hårda, tjutande vindar och valet mellan mitt varma vardagsrum och en halkig havsklippa någonstans var inte svårt.

Externa ljuskällor

När fotosuger kom över mig hade solen sedan länge gått ner bortom horisonten, detta fick mig att gå på upptäcktsfärd inne på kontoret. Tillslut hittade jag en softbox, en extern blixt och ett par reflexskärmar. Tillsammans med en gammal äppellåda och ett par kaffekoppar lyckades jag rigga upp en provisorisk fotoplats på matbordet i vardagsrummet.

En Canon Speedlite 430EX II stod för ljuset, för att få bort den från själva kameran använde jag en trådlös Yongnuo YN622C sändare. Tack vare sändaren slapp jag stoppa in händerna i softboxen för att öka och minska blixtljuset medan jag experimenterade mig fram till de färdiga bilderna du ser här. Blixten flyttade jag sedan runt bordet och tillsammans med olika positioner på reflexskärmarna kom bilderna till.

Min favoritbild blev den med äpplet. Bakom trälådan där äpplet stod placerat hittar man en stor bokhylla fylld med lampor och annat som tog fokus från själva äpplet. För att komma ifrån det problemet lutade jag en svart tunn plastskiva mot lådan vilket gav mig den mörka bakgrunden.

Nyfikna katter

Mitt i fotograferandet fick två av hushållets katter nys om vad jag hade för mig. Nyfiket tittade de sig omkring bland äpplen och objektiv. När de vält ner reflexskärmarna ett par gånger var och satt sig mitt i bilden tröttnade de till slut och begav sig av mot nya bus och äventyr.

Inlägget Stilleben – Vinterfoto i vardagsrummet dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Vid varje litet fotoäventyr jag beger mig ut på kommer jag hem med fler bilder än vad jag i slutändan använder. Förr i tiden var jag livrädd för att radera bilder, tänk om jag hittar något nytt sätt att bildbehandla bilder om 2 år som kan rädda alla de bilder som jag råkat underexponera eller helt enkelt inte lyckades komponera tillräckligt väl. Jag har många sådana bilder i mitt bildarkiv.

Nuförtiden har jag faktiskt lärt mig att radera bilder. Ganska skoningslöst gallrar jag hårt redan vid importen från minneskortet in till datorn. Ett bra exempel kan vara det förra inlägget där jag med mina katters hjälp försökte fotografera ett objektiv och ett äpple någorlunda uppriggat hemma i vardagsrummet.

Många bilder på samma sak

När jag kände mig nöjd med själva fotograferandet hade jag ett 50-tal olika bilder på egentligen samma sak, men efter gallringen hade jag bara två kvar och jag tror att det här hjälper mig på flera olika sätt – bland annat dessa:

1. Jag lär mig att i förlängningen ta bättre bilder genom att jag tvingas skärskåda mitt arbete.
2. Jag sparar plats på min hårddisk och jag slipper trötta ut er med otaliga bilder på egentligen samma sak.

Även om de många exponeringarna skiljer sig en aning mot varandra är det fortfarande samma objektiv på samma trälåda oavsett om blixtljuset kommer bakifrån eller snett fram från sidan. För mig är det flera olika bilder som var för sig kanske har ett egenvärde men för dig som ser bilderna från första gången är det nog bara ett objektiv på en bit trä där ljussättningen skiljer sig en aning.

Nu tvingade jag mig till att utse den exponeringen som jag tyckte var bäst – resten ligger i datorns papperskorg.

Läs mer: Konsten att våga radera bilder – Moderskeppet.se

Bilden i det här inlägget är inte en av alla dessa exponeringar som det aldrig blir något av med, den här bilden har jag bara missat att lägga upp och sanningen är att jag faktiskt har ganska många sådana bilder som ligger på min hårddisk i väntan på att segla ut på internet.

Foto hjälper mig att minnas

Även om bilden togs i februari minns jag själva fototillfället som om det vore igår. Det här gäller nästan samtliga bilder jag tar. Om jag bläddrar runt bland alla bilder från vår husbilsresa genom landet i somras kan jag nästan exakt erinra mig hur jag mådde, vad jag kände och hur gott kaffet smakade i solnedgången trots att vi nästan uteslutande drack pulverkaffe hela resan bara genom att titta på bilder.

Olika vägar hem

Beroende på humör och hur bråttom jag har tar jag ofta olika vägar hem från jobbet. Den här kvällen tog jag den långa vägen som skär genom lite vacker åkermark istället för att ta den tråkiga, men snabba, Europavägen. Halvvägs hem fick jag ett infall och körde ut mot Gunnön där man kan se baksidan av Mörrums bruk om man tar sig tillräckligt långt ut.

Här parkerade jag bilen intill vägkanten och förlorade mig i både tid och rum där jag sprang omkring och blev blöt om fötterna. Du som följer mig på Instagram kanske redan har sett bilden där – men på fotobloggen har den aldrig blivit publicerad.

• Läs mer: Ladda upp bilder på Instagram från din dator
• Läs mer: Så får du fler följare på Instagram

Bilden fotograferades en kall kväll i februari just innan solnedgången. Jag minns att telefonen ringde så fort jag tagit bilden, det var min fru som undrade var tusan jag hade tagit vägen – jag hade nämligen glömt bort att berätta att jag hade för avsikt att ta en avstickare på väg hem från jobbet.

Lämna en kommentar

Har du läst min blogg tidigare så vet du att jag gillar kommentarer. Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet här nedanför. Kommentarer är ett mycket bra sätt att hålla blogosfären levande. Du får också en länk tillbaka till din egen blogg eller hemsida. Det här gäller inte bara min blogg – kommentera mera överallt!

Inlägget Glömda bilder och bortkastade exponeringar dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Kungsforsen i Mörrum är en plats där jag ofta befinner mig. Varför just den här delen av Mörrumsån heter så vet jag faktiskt inte. Nuförtiden hör jag knappt det brusande ljudet från ån även om jag står alldeles intill den, man vänjer sig tydligen vid allt. Under en period av mitt liv hade jag det tvivelaktiga nöjet att bo alldeles intill ett mycket omskrivet slakteri i Skövde som var och varannan dag släppte ut både sot och en doft av förruttnelse. Det däremot var ganska svårt att vänja sig vid.

Årets första dag är här och som traditionen bjuder tillbringades den i hemmets lugna vrå. Precis som förra året beställdes en pizza som levererades hem till vår dörr och tillsammans med fru och hundrar tog jag de första trevande stegen på 2018. Förr en gångs skulle tittade jag faktiskt INTE på Ivanhoe det här året. Jag hade nämligen tankarna på annat håll.

Att utmana sig själv

Under förra året hade jag glädjen att följa flera olika fotobloggar som ägnade sig åt någon slags fotoutmaning. För min egen del lyckades jag få iväg ett par bilder till Fotosöndag men mer än så blev det inte. En bloggare som jag följt länge lyckades trots fördärvad fotoutrustning åstadkomma en arbetad, genomtänkt bild om dagen under hela förra året. När jag kikade igenom hennes publika album blir jag väldigt motiverad och funderar på om det här är något som jag själv skulle lyckas med?

Foto är inte mitt arbete, det är snarare något jag gör för att få utlopp för min kreativitet. Samtidigt tycker jag om att dela med mig av mina bilder och jag förklarar gärna hur jag har gjort eller tänkt om någon vill veta. Jag använder Instagram och Twitter flitigt och har på så vis kommit i kontakt med många spännande människor som delar samma intresse som jag.

Att tvivla på sig själv och sin förmåga

Jag är också en väldigt velig människa och medan jag tänker, grubblar och tvivlar rinner ofta möjligheter ifrån mig.

Doubt kills more dreams than failure ever will. – Suzy Kassem

Utan att egentligen riktigt veta varför tog jag min kamera på axeln och tog mig ner till Mörrumsån som för stunden har ett väldigt högt vattenflöde. Bilderna i det här inlägget är alltså både fotograferade och bildbehandlade idag. Om jag tänker på att varje dag under hela det här året ta en bild – med min “riktiga” kamera, inte med mobiltelefonen – känns det som ett omöjligt uppdrag. Vi får se om och hur länge det håller i sig. Dag ett är i varje fall avklarat.

När man tittar på de här bilderna är det svårt att tänka sig att klipporna som sträcker sig ut i det forsande vattnet ofta används att fotografer som fotograferar brudpar eller andra som försöker filma en lax eller två på sin väg upp för strömmen. Idag var klipporna som slukade av det virvlande vattnet.

Följ mig på Twitter

Jag gillar plattformen Twitter och har haft ett konto där i ganska många år. Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska använda det ännu, trots att jag skapade mitt konto redan 2008.

Då och då delar jag mina bilder och blogginlägg, andra gånger diskuterar jag melodifestivalen eller delar roliga historier. För att sära lite på mig har jag skapat ett Twitterkonto för mitt fotograferande. På så vis slipper mina vanliga följare se otaliga tweets om fofo, olika bilder och länkar till diverse fotobloggar och andra fotorelaterade webbplatser.

Följ mig gärna, både på mitt vanliga konto och mitt fotokonto!

• Ludwig Sömlind på Twitter
• Ludwig Sörmlind Foto på Twitter

Hur tillbringade du årets första dag? Lämna gärna en kommentar!

Inlägget Höga flöden i Mörrumsån dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Mörker och tid dominerar den här årstiden för oss som bor och lever i Sverige. Är det inte den ständigt återkommande jongleringen med sommar- respektive vintertid så är det mörkret – eller rättare sagt bristen på ljus – som det mesta handlar om. Tro det eller ej men vi har faktiskt passerat den allra mörkaste delen av året.

Vintersolståndet inträffar mellan den 21-23 december för oss på det norra halvklotet. Befinner du dig istället på den södra halvan inträffar det runt den 20-23 juni.

Vid den här tiden på året är dagarna som allra kortast och det är också vid den här tiden på året som bristen på solljus är som tydligast. Om du inte har turen att ha ett arbete eller någon annan sysselsättning som då och då låter dig vistas utomhus kan det gå flera dagar i utan att du träffas av solen strålar. Man hör ofta om folk som klagar på att det är mörkt när de åker till jobbet och att det är lika mörkt när de är på väg hem igen. Precis där är vi nu och jag brukar faktiskt höra till skaran som ondgör sig över detta.

På väg hem ikväll insåg jag att jag glömt ta med mig hela kameraväskan till jobbet och för att kunna ta en bild idag tvingades jag därför göra ett snabbt depåstopp hemma för att sedan bege mig ut igen för att hitta något att fotografera.

Tiden är ur led i MÖRRUm

Just för att så mycket i vår värld kretsar kring begreppet tid fick jag för mig att klockan nere vid tågstationen i Mörrum skulle vara ett vettigt motiv att försöka avbilda. På väg dit såg jag att en enorm måne var på väg upp över trädtopparna och jag blev lite villrådig. Tillslut bestämde jag mig ändå för tågstationen och parkerade intill spåret.

På väg mot själva klockan väcktes jag ur mina dagdrömmar av det karakteristiska larmandet från ett par järnvägsbommar lite längre bort som var på väg ner. Detta fick mig att öka takten för att över huvud taget hinna fram till själva perrongen för att kunna se något att fotografera. Samtidigt som jag började fälla ut stativet såg jag det mötande tåget rulla in på perrongen och jag fick snabbt som ögat försöka rigga upp kameran. Jag satte raskt skärpan på något i förgrunden och lät kameran jobba på.

Sammanfogade bilder i Photoshop

Ett par exponeringer senare hade jag lyckats fotografera både ett mötande och ett passerande tåg som bägge passerade på varsin sida av perrongen men det är svårt att urskilja ur allt ljus i bilden.

Den färdiga bilden består av 11 exponeringar, alla med samma inställningar och tagna direkt efter varandra. I Photoshop sorterade jag sedan bort 4 av dessa som inte innehöll några ljusspår. Det kan man se om man tittar noga på stjärnorna. De långa slutartiderna gör att stjärnorna börjar dras ut till streck, de bortplockade exponeringarna gör att strecken blir avbrutna och nästan lite hackiga.

Canon 6D, EF28 mm, f/2.8, 8 sek, ISO100

I Photoshop blandade jag dessa exponeringar på enklast möjliga vis genom att sätta blandningsläge Ljusare på samtliga lager utom det längst ner i stapeln. På så vis följer bara de ljusare pixlarna med till nästa lager och har man tillräckligt många bilder med ljusspår eller liknande får man till slut samma effekt som man skulle fått om man bara använt en enda exponering.

Det är både kul och spännande att fotografera stjärnor och det går fint att göra med en vanlig systemkamera och ett stadigt stativ.

Läs mer: Astrofoto med systemkamera

Vi går mot ljusare tider och solen går ner senare och senare för varje dag som går, även om det kanske inte riktigt märks ännu.

Inlägget Den mörkaste årstiden – 11 exponeringar till 1 dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Karlshamn är en kustnära stad och som det anstår en sådan stad har vi en hamn. Denna hamn är inte som vilken annan hamn som helst, den råkar nämligen vara en av Sveriges största hamnar. I Sydsverige är den både störst och djupast och den står redo att ta emot samtliga fartyg som tillåts gå in i Östersjön.

Väggahamnen är inte riktigt lika stor eller djup. Jag vågar dock påstå att den är snäppet vackrare. Själv tycker jag att hamnområdet är så mysigt att jag gång efter gång återvänder hit oavsett om jag har något ärende hit. Ikväll hade jag dock en liten tanke med mitt besök.

Högt vatten långt inne i staden

Om man någon har satt sin fot i Karlshamn har man med största sannolikhet sett Mieån som skär genom staden. Under dagen passerade jag denna lilla å som såg ut att rymma väldigt mycket vatten mot vad jag är van vid. Jag lade det höga vattenståndet på minnet och fortsatte med mitt arbete.

När arbetsdagen tog slut drog jag mig till minnes det höga vattnet. Med lite tips och nyttigheter från en urinvånare blev jag tipsad om att åka ut till Väggahamnen där man vid hård sjö och vid vissa vindriktningar kan få uppleva riktigt ordentliga vågor – och det fick man verkligen göra idag.

Min favoritbåt

Jag var inte nödbedd utan satte mig genast i bilen och tog mig ut till parkeringen intill den lilla småbåtshamnen. Här stod redan en bil parkerad som såg ut att njuta av de höga vågorna. Ett tag övervägde jag att sitta kvar i bilen och försöka fotografera en bild eller två men den idén fick jag överge snabbt. Istället tog jag mig fram så långt jag vågade mot själva vågbrytaren som stod för det största skådespelet.

Ett 40-tal olika bilder kom jag hem med av varierande kvalitet. De två bästa delar jag med mig av i det här blogginlägget. Om du följer mig på Facebook så kanske du redan har sett dom, om du inte gör det så blir jag jätteglad för alla nya följare!

Tryck gärna på bilderna för en större version!

På vägen hem var jag både glad och tacksam för att min bil är utrustad med rattvärme. När jag hade kommit halvvägs hem började jag få tillbaka känseln i fingrarna igen.

Väggahamnen är ett av mina smultronställen i Karlshamn och jag har flera inlägg med bilder därifrån. Läs dom gärna om du vill veta mer om den här mysiga platsen.

• Läs mer: Väggahamnen – Mer än bara en toalett
• Läs mer: I en liten fiskehamn

Inlägget Stormvindar och höga vågor i Väggahamnen dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Nästan alla pojkar gillar tåg och jag är inget undantag. Till skillnad från gårdagens urladdning ute vid en Väggahamn där våg efter våg sköljde in över vågbrytaren och dränkte både mig och alla som råkade ha vägarna förbi var vädrets makter lite mer på min sida ikväll. Efter förrättat värv hos mitt vanliga jobb begav jag mig ut på motivjakt.

Jag kände mig nästan lite trött på vatten och natur och tog sikte mot lite mer civiliserade omgivningar jämfört med gårddagens fotorunda. Karlshamns Tågstation fick därför agera modell. Ett par tips från en vis man tillhörande lokalbefolkningen fick mig att fortsätta förbi den vanliga korttidsparkeringen och svänga av till vänster uppe vid stationsbyggnaden.

En Kia och en kanin

Här parkerade jag och stegade nyfiket omkring och letade efter en plats att sätta upp min kamera. Helt försjunken i mina tankar rycktes jag bryskt upp från mitt dagdrömmande av en vildsint kanin som tagit tillflykt i en betongtrumma alldeles intill där jag parkerat.

Hushållets Kia parkerade en bit ifrån en av många julpyntade granar i Karlshamn – Ludwig Sörmlind
Canon 6D, EF70-200mm f/4L USM, f/4.0, 1.5 sek, ISO400

08:a som jag är har jag liksom en inbyggd rädsla för vilda djur och jag backade villrådigt undan medan den fräsande kaninen sprang iväg i riktning mot de centrala delarna av Karlshamn.

Klicka gärna på bilderna för att se dom i större format.

Vackert använd och sliten tågvagn – Ludwig Sörmlind
Canon 6D, EF70-200mm f/4L USM, f/4.0, 10 sek, ISO100

Vackert använd och sliten tågvagn – Ludwig Sörmlind
Canon 6D, EF70-200mm f/4L USM, f/8.0, 10 sek, ISO400

Jag visste inte riktigt vad jag sökte eller ens om jag hade hittat det när jag packade ihop kameran och började rulla hem mot Mörrum. I vanliga fall undviker jag E22:an på väg hem (av estetiska skäl – inte logistiska) och så skedde även ikväll. Men istället för att svänga direkt upp mot Mörrum bestämde jag mig för att svänga förbi Elleholm och då passera Södras stora anläggning här.

Då och då dyker det upp bilder härifrån och fler lär det bli, nattetid påminner anläggningens belysning lite om en liten stad.

Åkrar och insjöar

Den senaste tidens regnande hade fått de omringande åkrarna att likna små insjöar och dessa låg alldeles spegelblanka. Det började direkt rycka lite i avtryckarfingret när jag passerade en stor vattensamling mitt framför bruket och väl framme vid Elleholms kyrka kunde jag inte hålla mig utan vände tillbaka igen och parkerade intill vägen på en liten sidoväg till en av åkrarna.

Högarna utanför Södras anläggning vid Mörrum påminner om pyramider – Ludwig Sörmlind
Canon 6D, EF70-200mm f/4L USM, f/4.0, 1/10 sek, ISO2500

Bilden på Elleholms egna pyramid fotograferade jag sittandes innifrån bilen. Tyvärr blev bilden inte så skarp som jag hade velat men jag valde den relativa tryggheten inne i bilen istället för att stå och fladdra med kamera och stativ intill en trafikerad bilväg i skymningen. Motivet i sig tyckte jag blev så kul att jag inte kan låta bli att lägga upp den i alla fall.

Inlägget Patinerade tåg och pyramider dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 8 januari, 2018

På väg till jobbet går det mesta på rutin. In i bilen, ner på E22:an, sväng av i Karlshamn och vips så är jag framme. Vissa mornar känns det nästan som att jag kör på rutin och knappt minns hur jag jag tog mig från min uppfart till parkeringsplatsen på mitt arbete. När jag kör hem däremot kan jag ofta kosta på mig att ta olika långa vägar hem. Då har jag oftast inte alls lika bråttom som på mornarna och kan ta mig tid till att stanna och lukta på blommorna, så att säga.

Fredagar betyder för mig som för många andra slutet på en arbetsvecka och starten på en helg. För mig som undviker att ruta in min fritid och låta fasta tider styra mina förehavanden var den här helgen inte riktigt som en vanlig.

Under semestrar och andra lediga stunder låter jag i möjligaste mån magkänslan bestämma och styra mig dit jag hamnar. Husbilsresan i somras är ett typiskt exempel på det, den gången hamnade jag i Karesuando.

Läs mer: Karesuando – Vid vägs ände

Riktigt så exotiska blev inte mina omgivningar den här fredagen. Min vana trogen hade jag glömt både kamera, minneskort och stativ hemma, och samtliga dessa är ingredienser för en lyckad bild. Jag insåg snabbt att jag därför inte hade så mycket val än att direkt åka hem och hämta dessa för att sedan åter bege mig till Karlshamn där min fru redan väntade på mig.

Landsvägen istället för Europavägen

När jag åter rullade ner mot påfarten till E22:an ångrade jag mig i sista stund, stängde av blinkersen och fortsatte istället mot Vekerumsvägen. Den vägen går nämligen längs med ett järnvägsspår och där man svänger över mot Gunnön kan man under skymningen och dygnets mörka timmar se Södras stora anläggning långt bort i bakgrunden med ett par vackra hus i förgrunden.

Läs mer: Smultronställen i Karlshamn

Platsen var rätt men jag var för tidig. Av bruket ser man på bilderna inte mer än rökpelarna från de många skorstenarna.

Bilden är ett handhållet panorama fotograferat med ett 70-200 mm objektiv utan bildstabilisering. För att vara någorlunda säker på att komma hem med ett par användningsbara bilder på minneskortet ställde jag in kameran från manuell till bländarprioritet och lät kameran själv styra ISO-värdet.

På andra sidan spåret

Rälsen bakom mig gapade tom och det verkade inte komma något tåg rullandes inom en överskådlig framtid. Jag rannsakade mig själv där jag stod med kameran i högsta hugg men tillslut vågade jag inte låta min arma fru vänta längre på mig så jag packade ihop, satte mig i bilen och rullade vidare in mot Karlshamn.

Inlägget På andra sidan spåret dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 11 januari, 2018

Helg är ett laddat ord och det betyder olika för olika personer. Nuförtiden när jag börjar bli gammal och klok på riktigt associerar jag för det mesta helg till vila. Annat var det förr i tiden, då betydde helg inget annat än jobb. Att arbeta är nämligen något som jag har gjort så länge jag kan minnas och kunnat och jag har inte varit speciellt rädd att prova på nya saker.

Mitt arbetsliv började hos allmännyttan i Stockholm, jag tror jag var runt 14 år när jag fick min första egna ihoparbetade lön utbetald. Det här var nu många år sedan men jag har inte särskilt svårt att minnas tillbaka de varma Stockholmssomrarna där byten av luftfilter, bortskrapning av färg från blomlådor och sopning av gårdar stod för min huvudsakliga sysselsättning från tidig morgon till sen eftermiddag.

Från innergårdar till verkstadsgolv

Nuförtiden, drygt 20 år senare, befinner jag mig långt från de lummiga innergårdarna i Stockholms innerstad. Jag har lärt mig mycket, jag har provat på allt från kvalitetsavsyning av klorinflaskor till underhållsarbete på ett slakteri. Arbetet har skett på dagtid, under tvåskift, på nätter eller på helger.

Då var en timme ledigt för mig inget annat än en timme då jag inte kunde jobba och för mig var skillnaden mellan att arbeta och vara ledig inte mer än att man inte fick betalt när man gick på toaletten då man är ledig.

Under ett par år hade jag även nöjet att prova att arbeta helgnatt. Arbetet började 18 på fredagen och slutade 06 på lördagen för att återigen börja 18 på lördagskvällen och fortsätta fram till 06 på söndagen. Sedan var man ledig ändå till nästkommande fredag. Av gammal vana försökte jag så ofta jag kunde klämma in ett par skift även i veckorna. Men det var då.

Återhämtning och reflektioner

Så är det inte längre, nu tar jag vara på lediga stunder. Arbete och allt som hör därtill är inte längre det viktigaste. De mjuka värdena tar större plats i mitt liv och jag vet inte riktigt varför. Kan det ha att göra med att jag de senaste 12 åren i mitt liv haft en kvinna vid min sida som fått mig att omprioritera mitt liv och leverne? Förmodligen. Oavsett anledning välkomnar jag förändringen.

Vad jag vill komma fram till med det här orerandet om helger och arbete är att jag vid årets början hade en vag föreställning om att försöka mig på att fotografera en bild om dagen. En någorlunda genomtänkt bild med för ändamålet lämplig kamera.

Januari månads första vanliga helg färgades av ett par dagars besök från den stora svenska staden i väster vilket gjorde att jag i mitt jagande av bilder låter både lördag och söndag flyta ihop med varandra.

Staden Karlshamn

Av förklarliga skäl kommer staden där jag arbetar ha ett stort fokus under det här foto-året. De flesta av bilderna i det här inlägget är Karlshamnsbilder och ju längre tiden går desto fler hoppas jag att det kommer bli.

Under söndageftermiddagen lyckades jag pricka in den blå timmen väldigt väl och den här magiska stunden mellan solnedgången och nattens inträde ger ett speciellt ljus och känsla som jag tycker att jag lyckades fånga på ett bra sätt.

Den kinesiska nakenhunden Iso’s tomma ansiktsuttryck får representera titeln. Långt inne under julgranen hittade jag honom där han låg och försökte fylla på med lite helgenergi.

Inlägget Helgenergi dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 14 januari, 2018

Den ständiga jakten på motiv fortsätter. Helgen som nyss passerat kom snabbt och tog slut ännu fortare. Depåerna av kreativitet och energi hann dock fyllas på en och under måndagen började hjärnan så sakteliga snurra igång igen.

Alla som av någon anledning tvingades vistas ute under måndagen i de södra delarna av landet kan hålla med mig om att vädret inte riktigt visade sig från sin bästa sida. För att hålla liv i bildflödet tvingades jag därför antingen bege mig ut i snålblåsten igen eller leta upp ett motiv av något slag hemma.

Lego och leksaker

Jag är en hängiven användare av Instagram och jag följer många olika slags konton. Av naturliga skäl så är de flesta jag följer landskapsfotografer eller liknande men jag sprider ut mig lite inom de flesta områden. På sista tiden har ett av dessa områden blivit Lego.

Läs mer: Ladda upp bilder på Instagram från din dator

Läs mer: Så får du fler följare på Instagram

Du har säkert sett bilderna själv, om inte på Instagram så kanske på Facebook eller på någon nyhetssida. Kluriga människor bygger upp fantastiska landskap och ljussätter dessa på olika sinnrika sätt med allt från ljusdioder till ficklampor.

Jag äger inget makroobjektiv och jag fann det lite för mödosamt att rigga upp makrobälg och ett stadigt stativ för ändamålet, istället lät jag kameraväskans arbetshäst göra grovjobbet – mitt älskade Canon EF70-200mm f/4.0 L.

Läs mer: Makrofoto med bälg

Med det ganska långa objektivet monterat på kameran hittade jag en lampa i vardagsrummet vars ljusskällor består av ett nät av lysdioder. Lämpligt nog stod lampan i ena änden av vardagsrummet. Min frus blick lät göra gällande att där skulle den också förbli.

När jag hade bakgrunden klart för mig gällde det att leta upp något som skulle kunna fungera som huvudmotiv. Med Legogubbar i bakhuvudet letade jag länge och väl efter någon slags actiongubbe, gärna med Starwars-tema. Till slut när jag var nära att ge upp hittade jag en Lego-förpackning med en rosa häst i ett muffinsbageri – det fick duga.

Långt mellan motiv och bakgrund

För att få till en supermjuk bakgrund ville jag ha så stort avstånd som möjligt mellan den muffingsknaprande hästen och lampan. Nu stötte jag på patrull då närgränsen på objektivet inte tillät mig att gå så mycket närmare hästen än en dryg meter.

Jag satte Lego-hästen på en ranglig pall i mitten av vardagsrummet och mig själv i den andra änden av rummet sett från bakgrundslampan. Resultatet ser du här nedan.

En liten Lego-häst i ett muffinsbageri.
Canon 6D, EF70-200mm f/4L USM, f/4.0, 4 sek, ISO100

Legotema på Instagram

För dig som söker inspiration och mer bilder med Lego-tema kan kika in på dessa Instagramkonton.

• @avanaut
• @legojacker
• @pokipsiebrick
• @legotravellers

Legofotografering var kul och garanterat något som jag kommer försöka mig på igen men då under något mer kontrollerade former.

I nästa inlägg återser vi ett motiv som jag har fotograferat flera gånger förr.

Inlägget Legohästar och muffinsbagerier dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 14 januari, 2018

Bokeh är ett ord som man hör väldigt ofta om man sysselsätter sig med något inom fotografi, oavsett om man själv är den som står bakom kameran eller om man nöjer sig med att titta på bilder tagna av andra. Ordet kommer från japanskan och betyder suddig och det är just precis vad det handlar om – suddighet.

Bokeh (från japanska boke, 暈け, som betyder ”suddig”) är inom fotografin ett begrepp för den estetiska kvaliteten av suddigheten hos delar av en bild som inte är i fokus.

Kort skärpedjup och en suddig bakgrund (med kraftig bokeh) är ett av många sätt att lyfta fram ett motiv. Eller så kan man som i bilden här nedan låta suddigheten i sig själv vara motivet. I mitt förra inlägg försökte jag få till en extrem bokeh-effekt för att få till rätt känsla i bilden.

Läs mer: Legohästar och muffinsbagerier

Som du förstår kan det här lätt bli flummigt och väldigt abstrakt. Att tala om saker som estetisk kvalitet blir gärna lite svårt att greppa. Ännu värre blir det när man börjar prata om ful eller vacker bokeh. Det är mycket som spelar in med bokeh – antalet bländarblad i ditt objektiv påverkar formen på de suddiga cirklarna – likaså hur långt ifrån du står ifrån ditt motiv respektive motivets avstånd till själva bakgrunden.

Detaljer och petitesser

Vissa menar på att helt neutrala cirklar eller cirklar som är ljusare i mitten och blir mörkare i kanterna är bättre eller vackrare än när förhållandet är det omvända. Andra föredrar kantiga bokeh-cirklar jämfört med runda.

Vad dom är vackert respektive fult har egentligen ingenting med färgskiftningarna på ljuscirklarna att göra, det ligger istället hos betraktaren att avgöra.

För mig betyder den här bilden förmodligen något helt annat än för dig – jag vet ju var ljuset kommer ifrån och jag vet hur scenen skulle se ut om jag bara vrider en aning på fokusringen åt motsatt håll så att ljusskällorna istället syns klart och tydligt.

Vad tycker du om bilden om du ser den för första gången?

Bokeh – Abstrakt ljus över Högskolan.
Canon 6D, EF70-200mm f/4L USM, f/4.0, 1.5 sek, ISO400

Badar i ljus

Statyn av Karl-Oskar och Kristina har jag fotograferat flera gånger tidigare, skillnaden mot tidigare gånger är att statyn numera är ljussatt med hjälp av strålkastare i marknivå. Statyn syns bättre och på långt håll.

Läs mer: Utvandrarmonumentet

Utvandrarmonumentet Karl-Oskar och Kristina i Karlshamn – Ludwig Sörmlind
Canon 6D, EF70-200mm f/4L USM, f/4.0, 8 sek, ISO400

Långt borta på andra sidan Näsviken ser du delar av AAK-fabriken och Högskolan. Det är också den vyn som avbildas i bokeh-bilden här ovan. Om du jämför med hästen i det förra inlägget där jag står så nära som objektivet tillåter står jag här mycket längre bort. För att få med hela statyn tog jag 3 överlappande exponeringar på höjden som jag sedan pusslade ihop med hjälp av Photoshop.

För att man ska kunna se bakgrunden gjorde jag mitt bästa för att hålla bakgrundssuddigheten till ett minimum men utan att hela bilden skulle bli genomskarp.

Inlägget Bara bokeh och belyst staty dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 16 januari, 2018

Ljus är det viktigaste som finns för en fotograf. Oavsett om du pratar med en landskapsfotograf, en porträttfotograf eller en ID-kortsfotograf så kommer de allra flesta hålla med dig. Ljuset är superviktigt. Inget ljus – ingen bild.

Det finns mängder av olika ljus och mitt favoritljus är det naturliga ljuset. Andra svär vid blixtljus och en tredje fotograferar sina bilder i ultraviolett ljus. Ljuset i det här blogginlägget är ett Liljeholmsljus i 100% stearin.

Det är taget med hjälp av en makrobälg och det enda ljuset som påverkar bilden är ljuset från själva ljuset. Nästan som ett meta-ljus.

Läs mer: Makrofoto med bälg

Bakom ljuset är det mörkt och svart och anledningen till att det är just så, är för att jag bakom ljuset ställde upp baksidan av en reflexskärm och placerade den så nära jag vågade det tända ljuset utan att för den delen elda upp den.

För att komma så nära den brinnande veken som möjligt tog jag åter till min manuella makrobälg. Med hjälp av intervallometerfunktionen i programvaran Magic Lantern ställde jag in kameran på att kontinuerligt skjuta av bilder ända tills jag avbröt det hela.

Läs mer: Magic Lantern – Utöka funktionerna i din kamera utan kostnad

Efter ett par försök att först tända ljuset och sedan blåsa ut det för att få till en vacker rökslinga skrinlade idéen för att istället koncentrera mig på det levande ljuset.

Inlägget 100 procent naturligt ljus dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 20 januari, 2018

Folkparken som företeelse sägs ha sitt ursprung i Sverige. Detta går att läsa på Wikipedia och jag har ingenting att invända. De gånger jag har bevistat en folkpark eller ett folkets hus är lätträknade. Fackliga repskapsmöten och liknande företeelser förläggs ofta i dylika anläggningar och det är oftast under sådana premisser jag har vistats i lokalerna.

Numera händer det mycket annat i våra folkparker. Jag har den stora förmånen att få kalla Mörrum för mitt hem och i vår lilla by har vi ett synnerligen aktivt folkets hus. Här anordnas allt från danser till operainspelningar från de finaste operahusen runt om i världen.

Dagens foto

För att undvika att upprepa mig alltför mycket i mitt väljande av motiv fick entrébågen till folkets hus i Mörrum stå modell för dagens bild. Under de välbesökta bingokvällarna är här svårt att hitta en parkeringsplats men dagen då bilden togs var det inga problem att hitta någonstans att göra av bilen.

Nyfikna flanörer passerade mig och kastade nyfikna blickar på den kamouflageklädda fotografen där han sprang omkring och letade bildvinklar i duggregnet. Till slut bestämde jag mig för att fotografera entrén rakt framifrån och bilden ser du här nedan.

Mörrum Folkets park – Ludwig Sörmlind
Canon 6D, EF28mm f/2.8 IS USM, f/4.0, 3 sek, ISO3200 (6 exponeringar)

Bilden är klickbar och den som klickar på den får lite mer bildinformation serverad. Tyvärr hade jag inget motljusskydd för objektivet (vilket även gör ett ypperligt jobb som skydd för regn) som användes vilket gjorde att jag fick göra mitt bästa för att undvika vattendroppar på objektivet.

Det gjorde att jag istället för att riskera en enstaka lång exponering använde mig av 6 kortare exponeringar som med Photoshops hjälp sammanfogades till en enstaka exponering. Läs mer om tekniken på länken här nedan:

Läs mer: Långa slutartider utan brus

Folkets hus i media

Om du är det minsta lilla intresserad av Folkets hus i allmänhet och Folkets hus i Mörrum i synnerhet kan jag rekommendera dokumentären Hasses hus.

Läs mer: Filmen om Hasse prisad på festival – BLT

Inlägget Hasses hus – Mörrum Folkets Hus dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 21 januari, 2018

Drottninggatan talar till mig på något sätt. Det är en av förklaringarna till de många bilderna från gatan som av och till dyker upp både här i fotobloggen eller på Instagram. Anledningen till att det är på det här viset är något oklar men det kan ha att göra med att det är ofta i anslutning till Drottninggatan som jag parkerar de gånger då jag har ärenden i Karlshamn.

Eller så kanske det är någon slags hemlängtan. Drottninggatan i Stockholm skiljer sig faktiskt inte så mycket från den i Karlshamn. Bilden i det här inlägget är som sagt från Karlshamn men det är inte taget i den vanliga vinkeln.

Ingen drönare ännu

Jag är en velig sate, så det planerade inköpet av en drönare låter vänta på sig. Det här fotot är därför taget med min mobiltelefon. Med hjälp av en kranbil och en korg kom jag många meter högre upp i luften än vad jag hade kunnat annars.

Drottninggatan från ovan – Ludwig Sörmlind
Moto G5 Plus, 4.3mm, f/1.7, 1/100 sek, ISO80

Jag hyrde naturligtvis inte en kranbil bara för att ta en bild uppifrån luften – istället passade jag på när jag stod i korgen i ett annat ärende.

Raw i mobilen

Att fotografera i råformat i mobilen går alldeles utmärkt med många olika mobiltelefoner på marknaden, dock inte min. Väl på marken igen laddade jag in bilden i appen Snapseed och gjorde mina sedvanliga ändringar innan jag postade den på Instagram.

Det här gör jag ganska ofta, ibland får jag till och med för mig att öppna Photoshop för att klona bort någonting eller kanske använda mig av något filter eller plugin som jag inte kan göra via telefonen.

Faktum är att det går alldeles utmärkt att sedan ladda upp bilden på Instagram från din dator med hjälp av ett par olika tricks och tekniker.

Läs mer: Ladda upp bilder på Instagram från din dator

Inlägget Drottninggatan från ovan dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 21 januari, 2018

Jag gillar att vistas utomhus, gärna i skogen men lika gärna ute vid havet. Lustigt nog trivs jag jag lika mycket inne i en stor stad men om jag själv får välja är det till havet jag tar min tillflykt.

En annan sak som jag gillar är kaffe. Gärna starkt, mörkt och mycket! Om man kombinerar dessa två saker är jag hemma. Kaffe utomhus, det är nästan så att jag kan känna kaffelukten när jag skriver det här.

Under vintermånaderna blir stunderna med en kaffekopp ute på en havsklippa något färre än under sommarmånaderna men gångerna är få då jag inte har med mig en kopp kaffe eller en termos under mina fototurer.

Nästan vid havet

När det är skarpt läge så brukar dock själva muggen, eller behållaren av kaffet, vara av något slagtåligare sort än i den här bilden där muggen består av porslin och står väldigt ostadigt uppställd på en rund sten.

Faktum är att jag befinner mig ganska långt bort från både hav och skog.

Kärlek och fika, kaffe utomhus.
Canon 6D, EF70-200mm f/4L USM, f/4.0, 1/45 sek, ISO100

Bilden är tagen ett par steg ut på min uppfart och kaffet svalnade snabbare än jag hann sätta upp stativet. Dagsljuset försvann snabbare än väntat och några avancerade experiment hanns därför inte med.

Kletigt kaffe överallt

Totalt kom jag in i stugvärmen med ett 10-tal exponeringar men efter en hård gallring var det bara den här som höll måttet. Vinden gjorde nämligen att kaffestrålen från kannan hejdlöst svängde omkring och skvätte ner både mugg och stenen där den stod.

Kärlek och fika!

Inlägget Kärlek, fika och kaffe dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Blekinge är ett kustlandskap och som ett sådant omringas det av vatten. Där det finns vatten finns det oftast både båtar, skepp och fartyg och ett par av dessa fartyg hör Kustbevakningen till. Häromdagen såg jag en ståtlig mast sträcka sig upp över hustaken vid Östra Piren under min färd hem till Mörrum från Karlshamn.

Tidigare under dagen hade jag skådat ett fartyg från kustbevakningen som förtöjt intill kajen och det var samma fartyg som låg kvar ett par timmar senare. Isande kalla vindar och snålblåst slog emot mig när jag öppnade bildörren och spatserade fram mot fartyget.

81 meter långt

Kustbevakningens kombinationsfartyg
Canon 6D, EF28mm f/2.8 IS USM, f/2.8, 1/30 sek, ISO800 (6 staplade exponeringar)

Intill en container innehållandes julgranar för abborrar tornade Amfitrite upp sig. Ju närmare jag kom fartyget desto större verkade det vara. Snabbt lät jag kameran göra sitt innan jag tog min tillflykt till den relativa värmen i bilens förarstäte.

Kustbevakningens kombinationsfartyg
Canon 6D, EF28mm f/2.8 IS USM, f/2.8, 1/30 sek, ISO800 (6 staplade exponeringar)

Specifikationer

Väl hemma i stugvärmen fann jag lite mer information om fartyget som hänfört mig. Med en längt på dryga 81 meter och en bredd på styva 16 meter var det inte konstigt att jag kände mig liten i jämförelse.

Kustbevakningens kombinationsfartyg
Canon 6D, EF28mm f/2.8 IS USM, f/2.8, 1/30 sek, ISO1600 (4 staplade exponeringar)

Här kan du läsa mer om fartyget och dess beskaffenhet.

Läs mer: KBV 003 AMFITRITE – Kustbevakningen

Inlägget Kombinationsfartyg och abborrar dök först upp på Ludwig Sörmlind.

Uppdaterad 27 januari, 2018

Mörrum är mitt hem och härifrån är det inte särskilt långt vare sig till Karlshamn, Kristianstad eller Karlskrona. Till Elleholm är det till och med jättenära och det är just där bilden i det här inlägget är tagen.

Precis som de flesta andra vanliga veckodagar när eftermiddagen börjar gå över till kväll var jag på väg hem mot Mörrum. Jag varierar gärna min resväg för att hålla mig någorlunda på alerten och inte bara åka omkring på rutin.

Elleholmsalternativet

Den här dagen svängde jag inte upp på E22 som vanligt, istället tog jag Vekerumsvägen och svängde så småningom av mot vänster mot Elleholm istället för höger mot Mörrum.

Det dominerande inslaget i landskapet i det här området är Södras stora anläggning och har du aldrig varit här förut så är bruket det du lägger märke till först, om inte vinden ligger på fel – då känner du det på lukten långt innan du ser det.

Den här eftermiddagskvällen var både väder och vind på min sida. Ett svagt, svagt duggregn hängde hotandes i luften utan att ge ifrån sig någon ledtråd om det hade för avsikt att bryta ut i något slags mer ihållande regn.

Lite lätt velig och ambivalent, som jag ofta känner mig, kopplade jag bort hjärnan och lät hjärtat guida mig. Vägen över Elleholm ger dig inte särskilt många alternativa resvägar, du får välja mellan att fortsätta längs vägen eller stanna och vända om. Jag valde det förstnämnda men istället för att fortsätta förbi de böljande åkermarkerna satte jag på blinkersen och svängde tvärt av mot höger.

Kolerakyrkogården i Elleholm.
Canon 6D, EF50mm f/1.4 USM, f/8, 8 sek, ISO800

Längst bort på en smal grusväg ligger nämligen en liten kyrkogård och här fann jag mig efter ett par hundra meter. Kyrkogården har en intressant historia, som kyrkogårdar ofta har, och den här lilla kyrkogården har varit med om mycke.

Pest eller kolera

Kolera är inte något nytt påhitt. I mitten på 1800-talet härjade sjukdomen och spred skräck runt om i världen. Man uppskattar av 100 miljoner människor dog av kolera under 1800-talet och Sverige var inte förskonat. 1834 hittade sjukdomen upp till yttersta norden och under de följande 40 åren förlorade vi uppemot 37,000 människor. Ett par av dessa begravdes i kyrkogården i Elleholm.

Läs mer: Kolera spred skräck på 1800-talet

Elleholms kyrkogård är alltså en gammal kolerakyrkogård och den användes ända fram till 1900. Den ligger idylliskt placerad i skogskanten och när man smyger omkring bland gravstenarna känner man sig nästan lite fridfull.

När folk till sist slutade dö i kolera fanns inget direkt syfte med en kolerakyrkogård och så småningom föll den i glömska. Under första världskriget odlades till och med potatis på kyrkogården.

Läs mer: Elleholms kyrkogård – den lilla idylliska kyrkogården

1931 återinvigdes kyrkogården igen och den blev tillräckligt populär för att bli för liten så i mitten på 60-talet utvidgades. den med hjälp av ett stycke mark norr om den ursprungliga platsen.

Var ligger Elleholms kyrkogård?

Om du befinner dig vid Elleholms kyrka står du ungefär 1 km bort från kyrkogården. Fortsätt ut på Elleholmsvägen på väg mot Mörrum tills du ser vägskylten som pekar till höger. Efter ett par hundra meter är du framme. Kika på kartan här nedanför.

Source

Fredagar är många saker, för dig som arbetar helgskiftet på fabriken innebär fredagen förmodligen starten på arbetsveckan. Sällar du dig däremot till den stora massan som utför sitt värv på ett kontor eller i en butik eller någon annan förrättning som håller öppet under dagtid och stänger portarna över helgen står förmodligen fredag för något helt annat.

Fredag betyder helg, vila och ibland också lite återhållsamhet. Eller så betyder fredag fullt ös, fest och kanske till och med lite minnesluckor på lördagen. Oavsett vilket så skiljer sig förmodligen din helg mot resterande del utav din vecka.

Stämpelklockor

Mina första trevande steg i arbetslivet skedde inte på någon fabrik, jag började nämligen min karriär i allmännyttan i Stockholm. Där var jag kvar bland sopkvastar, kranpackningar och kärvande låskolvar ett par år innan jag började min äventyrliga färd nedåt genom landet för att till sist ett par år senare bosätta mig i Blekinge (av alla ställen).

Fabriker och liknande arbetsplatser där stämpelkort eller andra moderna tidsstyrningssystem styr din tid har en annan syn på arbetstid än vad jag har. Bara för att man har stämplat ut betyder det inte att man har slutat jobba. Förr var det kanske så, men inte längre.

Är du lönsam lille vän?

Från det att du slår upp dina små blå på morgonkvisten tills dess att du sluter dom igen så arbetar du på ett eller annat sätt och inte bara tiden mellan 07.00-16.00. Om du råkar vara så pass lyckligt lottad så att du är exakt på den plats i livet där du vill vara och inte har några tankar på att klättra vidare på din yrkesmässiga bana kan du sluta läsa här och titta på bilderna istället. Om du däremot blev lite nyfiken och vill se vart jag vill komma kan du glatt läsa vidare.

Vi är alla våra egna redaktörer och ansvariga utgivare – i synnerhet nu när allt man säger, gör och tycker förr eller senare hittar ut på nätet. Har du hört talas om boken Sälj! av Fredrik Eklund? Han skriver vidare om det här. Läs gärna den, pocketversionen går loss på en styv 50-lapp.

Läs mer: Sälj! av Fredrik Eklund – Bokus

Om man nu har för avsikt att växa som människa på något sätt så kanske man redan har tänkt lite på hur man utnyttjar sin tid egentligen. 8 timmar arbetsdag är något som vi idag nästan tar för givet. Att det just blev 8 timmar kan vi tacka den industriella revolutionen för, innan den så arbetade vi så länge som det fanns solljus.

8 timmar arbete, 8 timmar fritid och 8 timmar vila

Lite här och där höjs röster om en ändring på det här. Det finns faktiskt arbetsplatser i Sverige där man har 6 timmars arbetsdag och det fungerar utomordentligt bra.

Läs mer: Bolagen som har 6 timmars arbetsdag – SVD

Vad hade du gjort om du helt plötsligt fick 2 timmar mer fritid varje dag? Börjat läsa en ny bok, lära sig ett nytt språk, promenerat mer?

Jag hade tagit mer bilder. Som bilderna i det här inlägget. Alla bilder i det här inlägget är tagna en fredag i januari och det är den första fredagen som jag hann se solen innan den gick ner det här året och anledningen till att jag hann med det var en arbetstidsförkortning på en timme som vi på min arbetsplats har valt att förlägga till just fredagar.

Tillbaka till Sternö

Som så många gånger förut körde jag ner mot vackra Sternö då platsen tack vare sitt geografiska läge är sagolikt bra för oss som vill fotografera solnedgångar och vatten. När jag kom fram hade jag ungefär 40 minuter innan solen skulle gå ner helt och hållet och den blå timmen tagit vid. Det riktigt kliade i avtryckarfingret och jag kände mig nästan lite villrådig där jag strök omkring längs med den långa sandstranden.

Till sist tog jag min tillflykt till skogen i ett försök att komma upp på lite höjd jämfört med vattenytan där nere. Mitt inne i skogen på en liten stig träffade jag på en dam med studs i dojan och en söt liten grå hund bredvid sig. Ivrigt kom hon sättandes på den smala stigen – jag som hade den dåliga smaken att ha fällt ut mitt stativ över den upptrampade vägen rätade raskt på mig och fällde ihop mig en aning. Jag tog rygg på dam med hund och tillsammans stegade vi iväg tillbaka mot stranden.

– Är du fotograf, undrade damen? Jag svarade jakande för det är jag ju egentligen i och med att jag befann mig just där, just då och med både kamera och stativ.

Damen tackade för sig och klev vidare nedåt mot parkeringen. Jag undrade varför jag i hela fridens rike inte delade ut mitt visitkort innan jag skuttade ut i periferin och gjorde mitt bästa för att inte halka i rännilarna av smältvatten som skvalpade runt mina fötter.

Source

För en dryg vecka sedan kom vintern ner till Blekinge men den stannade inte särskilt länge. Under något dygn färgades världen vit av snö innan plusgraderna återvände och gjorde sitt allra bästa för att återigen förvandla omgivningarna till slaskig barmark igen. Med risk för att det här var den enda snön som skulle behaga landa i den här regionen den här vintern gjorde jag mitt allra bästa för att fånga den flyktiga vinterkänslan i bild.

Idag när jag körde hem från jobbet skvallrade min bils termometer om att det rådde +6°C utomhus vilket egentligen skulle kunna vara vilken midsommarafton som helst de senaste åren. För en vecka sedan orkade kvicksilvret i alla fall förbi nollan.

Kallt och ljust i Elleholm

Ett par minusgrader nöp mig i både näsa och kinder under tiden jag fångade vintern på bild och video. Tillsammans med fru och hundar på en inte alltför avlägsen plats lät jag kameran gå varm. Efter ett tag fick jag lite feeling och flippade över kameran på video-läge. Det är något som inte händer var dag.

Vi var inte helt ensamma på vår lilla udde, en bit ute i viken simmade ett gäng svanar omkring ivrigt betandes från havsbotten. Hunden Iso, som är en belevad herre, sket högaktningsfullt i vilket ty svanar är icke något som intresserar honom.

Min fru har ett sjätte sinne för när någon försöker knäppa en bild på henne. Här vände hon sig om i helt rätt ögonblick när jag försöka fotografera henne bakifrån.

Den i jämförelse relativt nykläckta schäfern Kajsa var av en helt annan uppfattning. Svanar var just där och då något av det mest fantastiska hon hade lagt ögonen på.

Vassen står torr och tråkig i vattenbrynet framför en ljusstrimma i horisonten.

Svanarna däremot var måttligt intresserade av att ha oss klampandes omkring där uppe på torra land. Tillsammans simmade de närmare i enad front och när de tyckte att vi hade haft vårt lilla roliga startade fräsorkestern. Mina tidigare erfarenheter av svanar är att de är synnerligen snarstuckna. Bits hårt gör dom också. Därför finns det mer bilder av träd än just svanar i det här inlägget.

Svanarna ute på öppet vatten blev tillslut nyfikna på oss och simmade närmare.

Det fototekniska

Jag gillar slowmotion och alla sekvenser är filmade i så högt bildrutefrekvens som möjligt. På min kamera är det 50 bilder i sekunden, hädanefter benämnt fps, men för att klara av det måste jag gå ner till 720p istället för 1080p vilket är den maximala upplösningen som min kamera klarar av.

I videoredigeringen har jag sedan renderat dessa filmklipp i 25 fps vilket ger en naturlig slowmotion. Vill man ha ännu mer slowmotion är så här kan man nyttja diverse plugin och specialeffekter men jag valde att nöja mig med det här.

Panorama över den lilla viken i Elleholm. Bilden består av flera bilder tagna med 50 mm objektiv.

För mig som är van vid Photoshop blir videoredigering i Premiere Pro ganska hoppigt och hackigt men så blir det gärna när man inte är riktigt van. Övning ger färdighet och jag gillar att lära mig nya saker eller att bli bättre på det jag redan kan.

Känner du igen Elleholm?

Om du känner igen namnet Elleholm från den här bloggen så är det nog för att jag skrivit om platsen flera gånger. Jag kör ofta igenom här på min väg hem eller till arbetet och ibland stannar jag till och låter kameran göra sitt.

• Läs mer: Elleholm – Solnedgång utan sol
• Läs mer: Elleholm under ett vintertäcke
• Läs mer: Elleholms badplats i mellandagarna

Vill du se mer video i den här fotobloggen?

Source

I början på januari hade jag en plan. Inspirerad av andra fotobloggare och fotografer fick jag i ett svagt ögonblick för mig att försöka ta en ordentlig, genomarbetad och helst också planerad bild varje dag med min vanliga kamera och inte bara fotografera något med mobiltelefonen.

Du kanske redan nu förstår vart det här inlägget barkar.

Ganska snart ändrade jag kriterierna till att ta en bild med den för tillfället mest lämpade kameran jag har tillgång till. Det här är allt som oftast min mobiltelefon och den här ändringen av ursprungsförutsättningarna kom sig av den direkta olämpligheten att för mig släpa omkring och mixtra med en systemkamera under dagtid/arbetstid då jag trots allt förväntas uträttade någonting vettigt på mitt jobb. En mobilbild däremot är lättare att knäppa av i farten.

Meningen med att utmana sig själv

Men där försvann också meningen med hela utmaningen. Det dröjde inte särskilt många dagar innan det började kännas jobbigt att klämma fram den här bilden varje dag, även om jag tack vare utmaningen fick se och vara med om mycket – som stormvågorna i Väggahamnen.

Läs mer: Stormvindar och höga vågor i Väggahamnen

Att vara kreativ och spotta ur sig både vackra och tankeväckande bilder är lätt när man är full av tillförsikt och livet ler åt en. Tyvärr är inte alla dagar sådana, om man har en pissig dag på jobbet eller om vardagen vänds upp och ner av anledningar som du inte alls kan råda över är inte kameran det första som jag väljer att fokusera på.

För att inte helt döda min fotolust bestämde jag mig därför tvärt för att helt enkelt inte fortsätta med det här tvångsfotandet. All heder åt dom som lyckas fullfölja! Jag kanske gör ett försök nästa år istället.

Så här tyckte jag om projektet när 2018 bara var något dygn gammalt.

Läs mer: Höga flöden i Mörrumsån

Rosaskimrande sommarminnen

Precis som alla andra år vid den här tidpunkten börjar jag bli nostalgisk och längta till sommaren. Jag känner återigen att jag börjar hamna i något slags förstadie till vårkänslor.

Sommaren som gick tycks inte ha bjudit på något höjdarväder men det är inget som jag minns. Min hjärna har glatt sorterat bort alla regniga mil och nätter upp och ner längs vårt lands dammiga landsvägar bland kilovis av knott och korkade renar och istället helt ställt in sig på de rosaskimrande sensommarkvällarna som jag desperat försöker krama varje nostalgisk droppe ur så här under februari – årets tradigaste månad. Tur att den är kort.

Ett rum med utsikt i Gate. Alldeles utanför husbilen samlas nyfikna bisonoxar.

Bilden ovanför togs en eftermiddag på en bisonfarm i Västra Götaland någonstans. Det enda som min fru älskar mer än mig är djur – där har jag inte en suck. Så här spenderade hon nästan hela kvällen. Då och då lät hon utstöta små suckar av vällust när hon såg de raggiga kreaturen spatserade bara några meter från vårt köksfönster.

Jag själv såg mest djuren som ett par brummande diarrémaskiner.

Rötter från västafrika

Strax innan jul fick jag en avi i min brevlåda. Jag hade nämligen lagom till julafton beställt ett par DNA-test åt mig och min fru. Idag kom äntligen resultatet. Det visade sig – föga förvånande då bägge mina föräldrar är av finsk härkomst – att jag är 86.7% Finländare, 12% Balt och av någon outgrundlig anledning 1.3% Nigerian.

Jag tror att jag kommer få anledning att återkomma i det här ämnet i ett framtida inlägg.

Source